Istället har vi alla skakats om och lite av den självklara trygghet en del av oss vilat i är plötsligt borta. Koltrasten tycks inte bryr sig där den välkomnar mig till en ny dag eller ja inte just mig såklart. Knoppar slår ut som om allt vore precis som vanligt men vanligt är det sannerligen inte.
”Såja såja, det är snart bra igen”, jag minns pappas ord. Även om jag oftast försökte vara till stöd för far genom att inte gråta så kunde det såklart hända. När jag väl blev ledsen så flödade tårarna. ”Såja, det är snart bra igen”, kunde då pappa säga och jag trodde honom.
En kort period i livet kan det vara så att någon har makten att göra oss trygga. Att kunna lita till någon när man själv inte förmår fånga den trygghet man behöver. Barn behöver ofta den där hjälpen men mellan varven behöver vi den alla från någon vi litar på. Trygghet är en tillfällig och ”stundom” upplevelse.
Vuxna behöver vara kloka och trygga för barnen och för varandra så att vi kan förmå just detta. Samtidigt har många av oss nära och kära som vi oroar oss för. Många talar om ordet solidaritet just nu. Kanske betyder det att våra skolungdomar lär sig ett nytt ord och kanske ett nytt värde att ha med sig i livet? Värdet av att bry sig om andra och inte bara knuffa sig fram själv. Det där är ju något som ligger barn nära men kanske inte ger pluspoäng tillräckligt. Barn har enligt min erfarenhet nära till den empati som kan mogna till just solidaritet.
”Man får ta en dag i taget”, många gamla sägningar får liksom nytt innehåll. Jag minns att jag tyckte det lät passivt och uppgivet när jag var yngre. Nu inser jag att uttrycket innehåller en del vishet. Vi kan inte veta hur allt kommer att bli och det kan vi ju egentligen aldrig. Det är bara det att konkret oro leder till den frågan. Men vi får ta en dag i taget. ”Det löser sig ska du se” brukade far säga i sina visa stunder. Det tycker jag att vi ska säga till barnen, ”det löser sig ska du se och vi ska hjälpas åt”. För det gör det ju till sist även om många av oss på olika sätt kommer att drabbas svårt.
En del som annars inte behöver vara ensamma kommer nu att vara det en tid. Det finns de som har det så hela tiden precis som det finns många som lever i livslång oro. Alla fina empatiska barn kan göra mycket nytta genom att ringa släktingar och berättat nått eller skicka bilder. Bara att hjälpa dom igång, alla barn förstår inte sitt eget värde. När dom gör det hjälper dom gärna till!
Det kan såklart kännas svårt att sprida glädje man själv saknar och bygga tilltro när man själv känner oro. Samtidigt är det nog så att glädje är relationell och faktiskt kan uppstå från nästan ingenting. Delad oro behöver inte vara dubbel oro. Även om vi mellan varven jagar glädje i allehanda förgänglig form kan glädje finns i det lilla mötet. Den lilla nära stunden.
Jag passar på att skicka en extra kram till alla pedagoger som nu förmår vara lite trygga för våra barn. Ni är alltid hjältar och nu lite av superhjälteviktiga!
Jag låter för klok mellan varven. Kanske är det Koltrasten som utan att fullt ut förstå sitt eget värde ändå stillar mig. Jag kan inte förvänta mig en trygg famn och en känd röst som säger ”såja såja det är snart bra igen” utan måste efter förmåga vara klok och vuxen samt ta en dag i taget.