Under hösten har jag gjort två gruppresor i krigens spår i Bosnien. Ingen av deltagarna går oberörda från mötena med människor som överlevt koncentrationsläger och som utsatts för den grymmaste av tortyrer. Skenavrättningar och att få alla sina revben sönderslagna som sedan får självläka är bara några exempel. På den ena resan deltog en väldigt mogen och modig 15-åring som själv nyligen upplevt krig i Syrien. När familjen fick en bomb som aldrig detonerade på sitt hustak insåg de att det var dags att fly.
Den kloka 15-åringen ville följa med oss till Bosnien för att i första hand se hur ett land byggs upp igen efter ett krig. Hon ville prata med människor för att ta reda på hur de tänker och känner när kriget slutat.
En av mina missioner i livet är att jobba för att utrota rasismen. I krig tycks ett ”lyckat koncept” vara att använda rasism och religion som vapen. Det gjordes i Bosnien och Hercegovina. Jag anser att
ett ordentligt värdegrundsarbete och ett förebyggande arbete mot rasism och främlingsfientlighet är det viktigaste och att det aldrig ska upphöra. Jag tror inte att någon föds rasist. Det är ett sätt att
tänka som lärs in och som bygger på okunskap. Om människor kan lära sig att tänka så, så kan de också lära om och lära sig att raser inte existerar bland människor och om människors lika värde.
När rasism och krig varit ett faktum är det efterbyggande arbetet tufft och viktigt. Under våra resor besöker vi bland annat en förskola i Sanksi Most. När vi var där i september höll barnen på att tillverka Eid
mubarak-kort för att fira att den muslimska fastemånaden var slut. På kvällen kom alla föräldrar och släktingar och tittade när barngrupperna uppträdde med sång och dans. Jag frågade
förskolans föreståndare om de bara firade muslimska högtider.
”Nej, nej, här på förskolan har vi både barn från kristna och muslimska hem. Det är lika viktigt att lära barnen om allas högtider. Det är vissa politiska ledare som vill ha krig. Inte vi. Vi vill leva i fred
tillsammans med människor från alla kulturer. Värdegrundsarbetet är vår viktigaste uppgift i förskolan.” Barnen i förskolan i Sanski Most har eldsjälar till pedagoger och de får lära sig att göra saker
tillsammans i ganska stora barngrupper. Alla är viktiga och alla har en roll när de uppträder samtidigt som de måste lära sig visa hänsyn och vara en del i sammanhanget.
I Sverige är det förebyggande arbetet lika viktigt som det efterbyggande är i Bosnien. I en tid då individualismen tenderar att gå över styr får vi inte glömma att lära våra barn samarbete och att bry
sig om varandra. Hur ska vi annars kunna bevara vårt välfärdssamhälle i framtiden?
Vi kanske inte kan förhindra alla framtida krig, men vi kan få medborgare som tar avstånd, har förståelse och ställer upp för utsatta.
Jag hoppas att den kloka 15-åringen en dag när kriget äntligen är över får möjlighet att arrangera de toleransresor i krigens spår i Syrien, som hon vill. Allt i syftet att det inte ska hända igen. Jag
önskar att jag kan följa med på hennes resa den dagen.