Alla har vi väl någon gång varit utsatta för ryktesspridning, elakt förtal och skitsnack. Det är jobbigt när det händer och det är svårt att värja sig, om man ens får reda på att det pågår. Under tonårstiden handlar det mycket om att inte sticka ut, ha rätt kläder och prylar, säga rätt saker och umgås med rätt folk. Några förflugna ord från någon kan få ödesdigra konsekvenser och när nåt väl satt sig är det svårt att ändra på.
Vuxna är dock inte så mycket bättre, det snackas skit i kompisgäng och mobbas på arbetsplatser, även om det kanske inte handlar så mycket om rätt kläder längre. Ibland kan det kanske lösa sig, om man får höra talas om nåt kan man prata med personen i fråga och kanske reda ut eventuella missförstånd. Men vad händer om man är en offentlig person, en som det skrivs om i skvallerpressen, hur gör man då om man utsätts för illvilliga rykten? Och kan vi “vanliga” människor ens förstå hur det känns när ens privatliv fläks ut på mittuppslag? När pratet inte vill tystna utan hela tiden får nytt liv. Vi läser nåt, hör nåt och tänker “jaha ja, det trodde man inte, men ingen rök utan eld förstås…”
I skolan lägger vi ner mycket tid på att lära eleverna att vara källkritiska i vårt snåriga informationssamhälle, att alltid dubbelkolla, tänka efter själv och inte bara svälja allt. Men så funkar det inte alltid när det kommer till skvaller och rykten, trots att det ibland kan stå två helt motsatta saker om samma person i två olika tidningar.
Anledningen till att jag skriver detta idag är att en för mig närstående person fallit offer för mycket olyckliga rykten, som förföljt honom i flera år. Han är en offentlig person, skådespelare, omtyckt barnprogramledare, deltagare i Let’s dance. Jag pratar om Viktor Åkerblom, uppvuxen i Söderköping. Alla vi som känner honom vet att han är en mycket fridfull person, att han aldrig medvetet skulle göra en fluga förnär. I samband med melodifestivalen 2011, när en låt med ett visst budskap framfördes av hans före detta flickvän, satte cirkusen igång. Till en början tänkte han att det skulle blåsa över, att folk inte skulle kunna tro något sådant om honom, trots att artisten i fråga aldrig gjort något för att dementera ryktena. Men så blev det inte.
Tvärtom har det kostat honom otaliga jobbchanser och uteblivna intäkter, nu senast en huvudroll i en stor internationell produktion, där allt var klappat och klart när de plötsligt drog öronen åt sig. Det konstiga är att ingen någonsin frågar honom rakt ut hur det egentligen ligger till. Han har inte fått någon plats i några TV-soffor eller blivit intervjuad om sin bild av det hela. Det finns en inbyggd rädsla för svaret på ett sådant känsligt ämne, men att fråga är enda sättet att få reda på sanningen!
När man inte själv lever i den världen är det svårt att förstå hur uppförstorat allt kan bli och hur mycket folk ändå tycks tro på det de läser i tidningar eller hör talas om. Tvetydiga rubriker och utelämnad information säljer helt klart. Jag hoppas för Viktors skull att detta snart kan få ett slut, att han en gång för alla ska kunna gå vidare och slippa leva i det slags vakuum som denna situation skapat. Jag tänker mig i alla fall väldigt noga för innan jag tror på allt jag läser och hör. Gör det ni också!