Ulla Johansson.
Börjar bläddra bland reportage och intervjuer med det dryga tiotal personer som utsetts till Årets Finspångare. Flera av dem har jag haft förmånen att träffa för lite längre samtal som sedan har tryckts i tidningen. Jag grunnar på om det finns likheter hos vinnarna; något som förenar mer än folktycke och popularitet?
Jag vet inte säkert. Men jag har fått intrycket av att flera av dem jag talat med har burit på en inneboende blyghet som format deras personligheter på mycket behagliga och vägvinnande sätt. De har varken förhävt eller förtryckt sig själva. De har gjort sitt även när det har tagit emot. Och det har folk runtomkring dem sett. Så tror jag.
Här kommer nu tre korta utdrag från samtal med tre av de Årets Finspångare som kortas under åren.
Ulla
Jag sitter hos Ulla Johansson på Hyttvägen i Finspång. Ulla flyttade in till Finspång från Lotorp 1947 då hennes föräldrar fick kontrakt på en lägenhet inne i samhället. Flytten innebar bland annat att fadern slapp de långa cykelturerna i alla väder och vid alla klockslag mellan hemmet i Lotorp och treskiftsarbetet på industrin. Vi sitter i hennes fina och ljusa kök och samtalar om vad som händer på orten nuförtiden.
Intill för bara några år sedan hade hon uppdrag i snart sagt varenda förening som fanns i bygden. Nu är det lite lugnare, säger Ulla och trugar på mig ännu en superb nyuppvärmd liten bulle. Då ringer det på dörren. En man vill köpa batterier till sin hörapparat. Ulla har ett lager av batterier och andra hjälpmedel hemma. Hjälpmedlen tar hon med sig hem från sina möten inom handikapprörelsen i Norrköping.
”Tre för en hundring” instruerar Ulla sin sambo som är den som tar hand om batteriaffären ute i hallen.
Stig
Vi hade satt oss ned i Stig Gustavssons cykelaffär Stigs Cykel på Bergslagsvägen 22 i Finspång. Då och då plingade det i entréklockan; Stig knallade ut i affärslokalen och tog hand om kunder som ville köpa däck och slangar och andra tillbehör.
"En stor del av omsättningen nuförtiden är cykelprylar av olika slag. Och så hyr jag ut cyklar. Siemens har ju många "gästarbetare" från hela världen som är här några veckor eller månader. Då hyr jag ut cyklar till dem. Och jag har lärt mig engelska på kuppen", sa Stig Gustavsson och skrattade.
Stig Gustafsson.
Han har bara gått sju år i skolan. Och inte var det väl särskilt mycket till engelskaundervisning i skolan på den tiden hur som helst. Så Stigs praktiska engelskastudier startade i mycket mogen ålder.
"Ryssarna är bäst. De talar sakta och tydlig engelska så jag förstår och de verkar förstå när jag svarar. Indierna är värre. Det är nästan omöjligt att höra vad de säger", berättade Stig för mig.
2003 ramlade han och bröt lårbenshalsen när han klippte gräset ute vid sommarstugan. Doktorn som opererade honom berättade att han som barn hade varit med sin farfar inne på Stigs Cykel då farfadern skulle köpa en cykel.
Patrik
Vi träffades på Hugos restaurang i Finspång strax efter lunchtid; där Patrik är delägare. Jag lyssnade med nöje på hans berättelser om Nyhemskabarén, om musikquizen, om leriga terränglopp och om Finspång i stort.
Efter dryga 10 år i Norrköping flyttade Patrik Persson tillbaka till Finspång för några år sedan. Han bor med sambo och barnen i huset i Viggestorp som han tagit över efter sin far.
– Allt började nog hemma med pappas vinylsamling när jag var i sjuårsåldern. Jag fick hålla på så mycket jag ville med grammofonen och skivorna och jag kunde sitta där i timmar och lyssna på allt från Kicki Danielsson, Elvis, Lena Philipsson varvat med Smurfarna och Trazan och Banarne. Och när jag nån gång fick se en musikvideo så satt jag som klistrad vid teven, berättade Patrik.
Patrik Persson.
Efter Viggestorpskolan bar det iväg till Nyhemsskolan för högstadiet. Där blev det mycket DJ uppdrag för Patrik och hans kompis Dan Swanö.
– Vi skötte musiken på skoldanserna och uppträdde nästan alltid på klassens roliga timma. Skivor och musik var allt för mig. Jag var som besatt. Så fort jag fick några kronor i fickan så cyklade jag till Bosse Nordqvists affär Musikanten eller dök ner i Konsumaffärens reabackar för att köpa nya skivor. Inger Möller som var ansvarig för fritidsgårdarna såg mina färdigheter mitt i all min blyghet och såg till att jag fick många spelningar. Jag började tjäna lite pengar, kunde köpa mer skivor och jag bestämde mig tidigt för att jag skulle starta en egen skivaffär, sa Patrik Persson.