Jag försöker se människan bakom och hur lika vi faktiskt är, mer lika än olika ändå.
För många år sen kom jag i kontakt med psykodrama. Det är en slags terapiform med inslag av teater och det sker i grupp. Det är väldigt spännande om man är intresserad av att förstå sig själv bättre - och även andra så klart. Under åren där kom jag att möta en mängd olika sorters människor och jag vill mena att det var väldigt nyttigt. Jag var relativt ung och hade bestämda idéer om hur jag och alla andra skulle och borde vara och det är väl ganska mänskligt att hålla sig till ungefär samma sorts människor när man själv får välja. Men det kunde jag ju inte bestämma över där. De flesta jag lärde känna visste jag mycket om efter en tid - det vill säga - jag visste vad de varit med om, hur de kände och tänkte om det, men jag visste mycket lite om deras vardagsliv, vad de jobbade med och sånt, saker man vanligtvis brukar veta om människor i sin närhet. Och framför allt - jag lärde mig tolerans. Tolerans gentemot människor väldigt olika mig själv, med väldigt olika bakgrunder och härkomst. Tolerans gentemot människor med problem och svårigheter. Och det berikade mig! Att inse att man kan tycka jättemycket om en människa som man inte ens fattar hur den klarar sig i sin vardag, men som är briljant i sin förmåga att leva sig in i olika roller och visa stor empati. Det berikade mig att träffa alla de där människorna och känna att vi är lika ändå - och det gjorde mig tolerant. Jag är en bättre människa idag än innan den erfarenheten.
Fortfarande kan jag ju bli oerhört irriterad på människor mellan varven. Folk som beter sig allmänt rörigt, som pratar i mun på varandra hela tiden och ingen lyssnar på någon. Folk i radio som bara babblar, också i mun på varandra, och aldrig verkar ha ett manus så de bara “eh-ar” hela tiden. Folk som inte har bestämt vad de ska ha när de kommer fram, trots att de stått i kö FRAMFÖR MIG, i tjugo minuter. Elever som är allmänt störiga, aldrig lyssnar eller sitter still. Och så folk som har helt andra åsikter än vad jag har, lever helt annorlunda liv än vad jag gör och beter sig på ett sätt jag aldrig skulle. Men även om jag blir irriterad, så tolererar jag dem. Jag anstränger mig för att förstå varför de gör som de gör, vad som driver dem och hur de har hamnat där de är. Jag försöker se människan bakom och hur lika vi faktiskt är, mer lika än olika ändå. Men jag får ständigt påminna mig och jag lyckas inte alltid. Det handlar mest om vilja. Att lyssna, att försöka förstå. Och det är det som är grejen, tolerans är en färskvara. Det hade varit lätt att halka tillbaka till mitt tidigare mer intoleranta jag, det är enklare att avvisa, inte lyssna, inte öppna sig för det annorlunda eller okända. Men det är ju så väldigt mycket tråkigare.