Fredag eftermiddag, småpratar med några elever och de visar mig, lite äcklade men samtidigt fascinerade, ett klipp på Youtube.
Mannen i klippet har en egen kanal och i det aktuella klippet efterlyser han tjejer till den video om sex han tänkt göra. Han står med bar överkropp, lite småfet och blek, och pratar av någon outgrundlig anledning engelska, ganska dåligt dessutom. Kanske har han tänkt att slå internationellt. Undrar om några tjejer nappade. Kan inte låta bli att tänka på om han behövt utstå lika mycket hat som en kvinna fått göra, om hon visat upp nåt liknande. Ett annat klipp visar en pojke på kanske 12 år, som fullkomligt vräker ur sig hat mot skolan, skolmaten i synnerhet, med så många svordomar det över huvud taget är möjligt att pressa in. Klippet har över en miljon visningar! Fatta det liksom! Inte konstigt att många unga inte tycker skolan är så viktig, man kan ju bli youtubestjärna istället.
Vi diskuterar också fenomenet musikvideor, tittar man ens på det längre? Förr var det MTV som ständigt stod på, det var där man hittade ny musik, men idag är det möjligtvis musik på nätterna medan dagarna vigs åt det ena programmet efter det andra om tonårsmammor och snuskigt rika och bortskämda ungar som gråter om de inte får en lyxbil i 16-årspresent. Eleverna konstaterar att de mest lyssnar på Spotify.
För några veckor sen var jag och tände ett ljus i en minneslund. Det var fullt med folk på kyrkogården och många fotograferade sina anhöriga när de placerade blommor och ljuslyktor på gravarna. Att minnas de döda på Allhelgona är en gammal tradition, att fota det hela är kanske lite nyare. Undrar om folk blivit mer angelägna att besöka kyrkogårdar och minneslundar, nu när man kan visa upp det hela för alla sina vänner på facebook. Känner mig lite cynisk, men tycker jag får det bekräftat när jag läser en artikel om att traditionen har växt på senare år.
Annars är det senaste som hänt att även jag tagit klivit in i tjugonde århundradet och numera bor i ett sopsorterande hem. Två soptunnor tronar nu på tomten och det tog en hel kväll och mycket tankearbete att möblera om i skåpet under diskbänken, så att alla behållare får plats. Man vänjer sig ganska snabbt och det känns bra att sortera, men var och varannan gång jag kommer in i köket hittar jag min man ståendes framför skåpet med en förvirrad min, hållandes nån pryl i handen. Jag hänvisar till den pedagogiska ritningen jag satt upp på väggen. Man vänjer sig som sagt, även om jag undrar hur facket för plast, som bara töms en gång i månaden, ska rymma allt som slängs i vårt förpackningshysteriska land.