Efter bröllopet i USA vågade krönikören tacka ja till att skriva krönikor. Det är nu tio år sedan och hon ser ett slut på det hela.
När jag först fick frågan kändes det lite overkligt, “va, jag? Vad skulle jag kunna skriva om?” Dessutom höll jag som bäst på att planera för en resa till USA som jag var extremt nervös inför och hade svårt att tänka på nåt annat. Jag som är fegast i världen var bjuden dit på ett bröllop. Att jag faktiskt skulle åka kändes till en början helt uteslutet.
Min man ville inte följa med då det skulle bli en ganska kort vistelse och rätt snärjigt, men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att jag inte kunde missa den chansen. Jag bjöd med en av sönerna för att slippa åka själv och talade nogsamt om för honom att jag inte tänkte vara mamma på resan utan att vi båda hade lika mycket ansvar. Jag hade mardrömmar i flera veckor innan om missade plan, att gå vilse och att inte våga fråga nån om hjälp. Allt det där praktiska liksom, som ju oftast löser sig, det är bara lite uppstressande. Det gick bra, jag var extremt påläst och hade kollat och dubbelkollat allt, så när jag kom hem och kunde släppa den grejen, svarade jag så klart ja till att skriva krönikor.
Och nu har det som sagt gått tio år. Jag vet inte om jag lyckats variera mig så mycket, livet har ju en tendens att gå i repris, det rör sig i samma cirklar. Att det kan handla om hösten så här års är ju inte så konstigt, årstiderna kommer ju som bekant tillbaka med jämna mellanrum, men det gäller det mesta faktiskt. Vid den här tiden handlar det ofta om hur tråkig november är och det tycker jag i år också. På sommaren är det gärna vädret som är i fokus och det blir väl nån krönika om det förstås. Ganska ofta handlar det om min arbetsplats – skolan – en outsinlig källa till material. Sen är det jul och andra högtider som nästan är omöjliga att skilja åt, frisyrer och klädsel kan ge någon ledtråd, ålder på barn och barnbarn. Och så är det ju det där med snärtiga avslut. Gärna nåt tänkvärt, nåt kul, nåt att ta med sig. Nåt som får en att dra på munnen eller känna igen sig i. Det lyckas jag nog inte med idag och tyvärr kan jag se ett slut på det här skrivandet snart, som varit både kul och utmanande och aldrig hade jag trott att det skulle hålla på så här länge.