I samband med sin comeback för ett antal år sedan gjorde Bob Hund någonting tämligen unikt. Det auktionerade ut sina gitarrer, trumset och synthesizers. Mikrofonerna och pedalerna. Varenda instrument och pinal skulle bort. Och replokalen, ja den kastade de ut sig själva ifrån.
Bandet rev upp allt och började om från scratch. Såklart.
Det skånsk-stockholmska kultpopgänget har alltid gått sin egen väg. Aldrig velat passa in. Det, tillsammans med texterna, soundet och artisteriet leder mig alltid på fall. Både som tioåring och tjugoåttaåring har ”hunden” bubblat som en ytterst potent inspirationskälla. Den prozac mot oro, stress och ångest i livet som deras musik står för tappar aldrig sitt sting.
Därför var det inte konstigt när sångaren Thomas Öberg fnös åt tanken på att blicka tillbaka, 20 år senare. Att söka rötterna, som alla andra band gör. Att, efter uppbrott, återbildningar och experimentella perioder försöka ta på sig sina första Converse igen.
Nej, det har aldrig varit ett alternativ. Han lät istället bilan falla skoningslöst på bandet, och alla andra i gruppen – Johnny, Conny, Jonas, Gabel och Mats – var lika överens om vägen in i skärselden.
Mottot stod, som så ofta när det gäller Bob Hund, i diametral motsats från den befallande normen. De tänkte inte göra som alla andra.
”Vi har inga rötter. Vi var rotlösa när vi började, så nu är det tillbaka till rotlösheten ...”, proklamerade Öberg, traskandes i ett snömoddigt Skövde vintern 2013. De var då allt dog och föddes på nytt. Utan en strimma av tvekan eller emotionellt blodvite. Kasta allt. Börja om. Ingenting för givet, inget föds av sig självt. Avvecklas för att utvecklas.
De hade inga instrument och inget hem. Istället fick de låna till sig allt, från unga, brinnande musikstudenter i den lilla västgötska staden. Från tonåringar som ofta inte hört talas om dem. Än mindre förstod vad de höll på med. I utbyte mot hjälpen gav bandet ynglingarna en inblick i sitt universum. Eldade på deras musikdrömmar och repade med dem i källarlokaler.
Det var tillbaka till rotlösheten för Bob Hund.
Kan inte minnas exakt när jag föll för de finurligt spretiga texterna, klistriga melodierna eller den gränslösa scenshowen. Men det var i alla fall en blixtförälskelse fångad på kassett. Inspelad och uppskickad med post från min bror i Lund. När jag tryckte på play i pojkrummet hemma i Småland blev ingenting sig likt igen. Här var några som sjöng om sånt som ingen bryr sig om.
Frågar man exempelvis mina föräldrar skulle de säga att Bob Hund är ett skränigt, obegripligt punkband. Ett oregerligt oväsen. Och visst, det är svårt att argumentera mot. Vid en första anblick tycks det som en rimlig slutsats.
Men vid en närmare betraktelse har Bob Hund ett djup som få svenska band snuddar vid. Ett famlande, sökande, i samtiden och framtiden som – om du ger det en chans – greppar tag i något fundamentalt. Ett rullande tåg av intryck och avtryck, som sällan eller aldrig lämnar sin publik oberörd. Med fingertoppen petandes på bortglömda punkter i hjärnmembranet.
”Förutom att ge publiken det de vill ha, ger vi dem vad de behöver”, brukar Öberg säga. Han vill alltid få oss att tänka.
Det är nog därför jag håller Bob Hund i handen så ofta. Som en god vän längs livets snåriga E22:a. I allmänhet vid glädje och eufori – men kanske framför allt vid de livsomstörtande förändringarna. När ett nytt kapitel skrivs, och man inte vet vad som ska hända. När man är nervös, oviss eller nyfiken på vad som väntar runt hörnet. Då finns det alltid ord och melodier från den piprökande vovven som skänker mig lugn och förtröstan. En konstant att luta sig emot när allt annat byter skepnad och röst.
Det får också avsluta dessa hyllningsrader.
På lördag sätter jag mig på tåget till Malmö för att se Bob Hund återuppföra sin allra första spelning, från början av 90-talet. Men det kommer inte att handla om att söka sina rötter eller att blicka bakåt. Det kommer handla om den öppna dörren till framtiden, och att inte vara rädd för vad som väntar där på andra sidan.
Om jag ska hänga me’?
Nä!
... eller, jo!