Vintern ger plats för våren, döden ger plats för livet och det gamla ger plats för det nya. Vi börjar om igen, vi när åtminstone ett hopp om att få börja om, att få ta ny ansats och försöka på nytt.
Med våren.
Med livet.
Med jobbet.
Jag vet inte om vi är inne i tredje, fjärde eller femte vågen, men jag vill ändå tro att pandemihelvetet snart är över, att värmen och vaccinet gör sitt jobb och kanske ger oss en någorlunda normal sommar, åtminstone en normal höst. Det pratas om det nya normala, vad nu det innebär. Jag behöver inte kindpussas men jag behöver trängas på fotbollsmatcher och tillåtas röra mig utanför hemmets väggar och promenadernas alléer.
Men vad vet jag?
Det jag vet är att förändringarnas vindar blåser, även inom den yrkesmässiga sfären.
“Förändringar är nyttigt” säger optimisten.
“Skit samma om det är nyttigt, förändringar är jobbiga”, säger jag.
Efter åtta år på samma arbetsplats är det dags att lyfta ner Thåström från väggen, beväpna mig med vingar och låsa rektorsexpeditionen för sista gången. Åtta år är ändå en ansenlig tid av yrkeslivet och personbästa för mig på en och samma arbetsplats.
Det betyder något.
Det står för något.
Jag har förvisso frivilligt sökt den nya tjänsten, men även om det känns rätt, tänker jag tillåta mig att stanna upp en stund och känna efter. Överallt möts jag av floskler som “du måste ha större framruta än backspegel” vilket förvisso är sant, men utan backspegel blir du snart en vårdslös förare av ditt eget liv. Jag behöver stanna upp, tillåta mig att känna både vemod för att lämna något och samtidigt en lust till det nya.
Rent konkret städar jag ur kontoret och det är slående hur lite som behöver sparas. Några böcker och tidskrifter som jag kan ha nytta av, ett och annat brev som har haft betydelse och ett par personliga attribut för sentimentalitetens skull. Digitaliseringens genomslagskraft märks när jag ger mig på pärmarna. Mellan 2012 och 2017 sparade jag i princip allt, varje liten oläslig minnesanteckning har noggrant placerats bakom rätt flik i rätt pärm.
Anteckningar från ledningsgruppsmöten, arbetsplatsträffar, skyddsronder och medarbetarsamtal. Dammiga pärmar lyfts ner från hyllor och ut från arkivskåp tills hela kontoret ser ut som Palmerummet. Det är bara en hålögd Hans Holmer i skinnpaj och Magnumrevolver som saknas.
Det finns inte ett papper som förtjänar att sparas, utan allt åker genom strimlaren och vidare till evigheten. Runt 2017 verkar dock digitaliseringen även ha nått mig, för där någonstans blev det glesare med papper och pärmar.
Om det är vemodet eller dammet som gör mig tårögd är oklart, men nog kittlar det i tårkanalen när jag tänker på vad jag har sysslat med under dessa år och varför jag egentligen har gjort det. Varje läsår har mellan 110 och 140 elever tagit emot sina slutbetyg och sprungit vidare genom skolsystemet, mot det “riktiga” livet. Totalt har jag önskat över 1000 elever lycka till i deras fortsatta äventyr. Över 1000 elever har under dessa år tragglat och slitit sig igenom alla timmar och terminer med undervisning. Ibland pratar vi bara meritvärden och procentsatser, men i själva verket är det barn som blir ungdomar, som genom fullbordade studier öppnar dörrar till framtiden och samtidigt vaccinerar sig, åtminstone tar “första sprutan” i sitt begynnande skydd mot utanförskap och ohälsa. Att klara av skolan är en så enormt betydelsefull skyddsfaktor mot ett liv i utanförskap, att det mer än väl motiverar både stolthet och vemod.
Jag kommer att sakna tonårssorlet, glädjeyttringarna och frustrationen. Jag kommer att sakna mina medarbetare, denna tappra skara av skickliga och målmedvetna lärare, kuratorer, administratörer och vaktmästare. Jag kommer att sakna den känsla av meningsfullhet och sammanhang som jag har upplevt varje arbetsdag under de senaste åtta åren.
Det har varit en ynnest.
Och ändå lämnar jag för något nytt.
Jag har lärt mig mycket om mig själv, särskilt i motvinden. Jag har tagit en del sämre beslut, satt mig i en del onödiga konflikter och trampat på en del ömtåliga tår. Jag har också dragit på mig rynkor, gråa hår och glasögon.
Men det hör till.
Mer plus än minus.
Fler steg framåt än bakåt
Meningsfullheten och erfarenheterna bär jag med mig till nästa hållplats.
Och tavlan med Thåström
Be-bop-a-lula hela jävla dan.., som Thåström skulle ha sjungit.
Allt gott!