Det känns som 35 grader i det klassrum jag står och pratar om elevers rättigheter. Eleverna som går i årskurs fyra är ändå tappra och lyssnar uppmärksamt. Elever har rätt till studiero och här råder studiero. Som vanligt får jag kloka frågor, barn är kloka. Förutom rätten till studiero har elever rätt till trygghet. Det är svårare att veta hur det är med den saken när man bara kommer på besök. Mellan klassrumsbesöken får jag några minuters paus på skolgården. Som jag står där far tanken iväg till min egen skolgård och min egen skolgång.
Skolgårdar ger mig olika sorters minnen. Jag minns hur jag i ettan bara stod där. Ensam förutom när någon kom fram och ville ”mucka”. Fars idé att vattenkamma sin son kan man fundera över. Jag stod där som ett UFO alltmedan andra sprang omkring och sjöng ”shi lövs yö yä yä” och somliga med en aning lång lugg. I årkurs fyra hade någon med en tennisboll och vi började spela fotboll eller nja tennisboll på rasterna. Skor blev utslitna men jag slapp att bara stå där och jag kunde undvika bråk. Men jag vet att andra bara stod där och väntade på att den nyttiga rasten skulle ta slut. Att ensamheten skulle ta slut. Att hoten skulle ta slut.
Det gemensamma i valet att spela fotboll gjorde att vi oftast höll sams även om det alltid vara samma personer som gjorde lag. När det blev slagsmål på skolgården upphörde matcherna och alla samlades runt de som slogs. Jag fann mig stå där i ringen runt de som slogs. Det fanns aldrig någon vuxen ute men när ropen nådde lärarrummet kom någon lärare ut. En mycket irriterad lärare som blivit störd i kaffepausen. Med ett hårt grepp tog han, ja det var alltid ”en han”, tag i de båda slagskämparna. Båda hade lika skuld i lärarens ögon fast det aldrig var så. En hade försvarat sig. Thomas, som var en väldigt snäll kille kunde liksom inte köpa krypandet för en av de tuffa. Han sa emot och tills slut fick han slåss. Han var stark men för snäll för att slå i ansiktet. Under mellan stadiet blev det många slagsmål för Thomas. Jag hjälpte honom aldrig. Det borde jag ha gjort såklart.
Pappa som själv blev mobbad i skolan hade sagt åt mig att slå tillbaka. Det gjorde jag nästan aldrig men inte för att jag var särskilt snäll. Jag blev arg för långsamt och hann därför bli rädd fortare. Jag hann inte bli så arg att jag kunde slå utan att bry mig hur det gick för den andre. Bra impulskontroll skulle man kanske kalla det för nu för tiden men någon kontroll var det inte fråga om.
Man behöver skapa samhörighet i grupper. Man glömmer ofta det i skolan nu som då. Precis som Janne Andersson måste jobba ihop fotbollslandslaget för att få bästa resultat måste samhörighet mål och mening skapas i skolan. Grupper som lämnas utan ledning och inte får några gemensamma mål kommer inte att fungera på bästa sätt. Många unga som har svårt att fungera i skolan fungerar utmärkt i t.ex. fotbollslaget just för att målet är tydligt och man i bästa fall har en tränare som kan beskriva hur man bäst når detta mål. Jag är säker på att Janne Andersson vet att gruppen måste ha kul ihop och att individerna måste respektera varandra.
Möjligen rådde studiero när jag gick i skolan men trygghet var det sämre med. Jag lärde mig inte heller att förstå för vem skull jag skulle prestera eller varför jag skulle lära mig saker. När jag sedan började på högstadiet blev jag stående på rasterna igen. Vi var för stora för att spela fotboll även om vi inte ville något hellre än att göra just det. Det fanns nior att akta sig för och en massa olika lärare att förhålla sig till. Det var ingen som hann se just mig på det sätt min klassföreståndare i mellanstadiet hade gjort. Man vill gärna att någon ska se, man vill inte vara bara en i mängden. Det fanns dom som såg till att bli sedda då precis som nu. Det gällde att ha någon att ”stå ”med på skolgården så jag stod med Anders. Nils stod ensam rast efter rast i tre år. Då och då blev han hånad och retad men i övrigt ensam. Det hände att jag försökte prata lite med Nils men man fick då genast andra på sig. Alla visste sin plats i statustrappan precis som alla elever även nu vet sin plats redan från första klass. Statustrappan formar eleverna själva om ingen vuxen lägger sig i. Som personal på vilken arbetsplats som helst. Troligen sitter somliga ensamma under fikapausen.
När ingen annan samhörighet finns och inga gemensamma mål, skapas samhörighet på ibland mycket lösa grunder. På högstadiet kunde det bli; vi som röker, vi som trackar Nils, vi som är moderater, vi som gillar hårdrock eller kanske vi som super till under helgen. Strävan att tillhöra och känna samhörighet är stark men kan även vara mycket vilsen. Man kan förenas i hat rent av eller i föreställningen om att andra är mindre värda.
Så jag sitter där på skolgården och tänker tillbaka. Jag ser några elever stå ensamma och jag ser andra springa omkring och leka. Solen lyser och ger av någon anledning skolgården en doft av brännboll. Det är nått minne nu igen. Fröken var på skolgården. Hon stod där i solen och skrev poäng. Jag lyckades träffa bollen och varvade. På något sätt var det som de andra såg mig för första gången. Jag ville fortsätta att varva. Gärna spela brännboll varje dag men inte för att det var särskilt kul utan för känslan av att bli sedd. Mina tankar bryts när en flicka kommer fram och säger ”hej”. Så bra du pratade förut, säger hon till mig och strålar ihop med solen. Hon tycks förstå att sånt kan vara viktigt att säga och när jag tackar henne känner jag att det är från djupet av mitt hjärta. Så studsar hon iväg som en vild och glad kanin för hon gjorde oss båda glada.
Vi har den förmågan vi människor att vi kan göra andra lyckliga och vi kan finna samhörighet som berikar oss och andra. Ibland behövs lite hjälp på traven för att se sin egen betydelse och se sig själv i andra. Vi behöver ibland värma varandra. Inte som solen värmer vinterblek hud utan som ord och handlingar kan värma själar.