Det finns något naivt fascinerande med gamla elitidrottare som träffas för att prata minnen och tävla i andra grenar än de är vana vid.
Program som “Mästarnas mästare” lockar inte bara till sig idrottsnördarna, det ligger ett allmänintresse i att se gamla legendarer återförenas. Hur är deras form? Har de kvar vinnarmentaliteten? Jag brukar följa dessa program med blandade känslor, främst för att ta del av mina barndomsidolers berättelser, men också med skämskudden i beredskap, utifall tävlingsdjävulen tar sig orimliga uttryck.
Det är imponerande med äldre elitidrottare som fortfarande prioriterar den fysiska hälsan, såsom Kjell Isaksson och Magdalena Forsberg, men samtidigt befriande mänskligt att skåda bekvämligheten hos gamla stjärnor som Pekka Lindmark och Tommy Salo. Det är fascinerande att ta del av resonemanget och de inre tankarna hos vinnarskallar som Carolina Klüft och Per Elofsson. På tal om skallar så är min favoritepisod när den forne hockeyhjälten Jörgen Jönsson skallar tenniseleganten Anders Järryd i ivern att nå fram till staven i nattduellen från säsongen 2012. Det var väl förvisso en olyckshändelse, men jag älskar Jörgens introverta belåtenhet med att han vann duellen med alla till buds stående medel.
Det vimlar inte av gamla elitidrottare på min arbetsplats, men däremot av någorlunda sunda medarbetare som försöker att ta hand om sin hälsa. Med syftet att få en sundare arbetsplats, anmälde vi oss till en steg- och aktivitetstävling och för att främja samarbetet på skolan, ställde vi upp i befintliga arbetslag. Den första veckan bestod uteslutande av glada tillrop och uppmuntran, inom och mellan arbetslagen. Det promenerades före jobbet, efter jobbet, på helgerna och när schemat tillät, gav vi oss ut på raska promenader längs gator och torg i vår vackra stad. Humöret var på topp och jag kunde förnöjt konstatera att sjuktalen sjönk i samma takt som våra stegräknare adderade aktiviteterna.
Men det var ju också en tävling. Lekfull förvisso, men krav på prestationer gör någonting med oss, goda krafter som motiverar, men också krafter som tar fram mindre smickrande drag. Begreppet “dubbelloggning” spred sig i medarbetargruppen och vi började titta snett på de kollegor som misstänktes för att logga både steg och aktiviteter. Vi överskattade aktiviteten “trädgårdsarbete” och under första kvartalet pratades det mer om tolkningen av “intensiv” ansträngning, än vi ägnade oss åt skolans läroplan. Undervisningen blev en sekundär syssla och vi inbillade oss att det primära uppdraget var att samla steg och aktiviteter, som om vi befann oss på ett träningsläger inför Olympiska Spelen. Jörgen Jönsson och Susanne Gunnarsson hade säkerligen imponerats av vinnarmentaliteten som hemsökte oss, men målet om bättre sammanhållning förbyttes successivt till misstro och trash talk.
Steghysterin gick så långt att de fackliga ombuden krävde att ämnet skulle avhandlas under en lagstadgad Arbetsplatsträff. Vi fick dissekera tävlingsreglerna som en separat punkt på dagordningen och när de vanligtvis så resonabla lärarna inte fick gehör för sina åsikter, gjorde de demonstrativa tåhävningar eller burpees.
Akademiker.
På en arbetsplatsträff.
Den moraliska kompassen snurrade vind för våg och som kapten på skutan borde jag ha satt ner foten, eller åtminstone ställt mig utanför spektaklet. Men icke. Istället justerade jag motståndarnas scheman för att minimera möjligheter till promenader, medan mitt eget lag beordrades ut på aktivt rastvaktande och extra promenader. Jag undersökte till och med möjligheterna att skicka mitt lag på ett fysiskt träningsläger under betald arbetstid.
Som en skänk från ovan så kom verkligheten ikapp oss och det blev utrymme för andra frågor på agendan. Som punkt två på dagordningen skulle vi avhandla “Åtgärder för att lindra elevernas betygshets”. Tåhävningarna och upphoppen mattades skamset av och vi anade att vi hade ett viktigare ansvar att axla än att räkna steg och underminera kollegornas motionsambitioner. En bit in på vårterminen insåg vi att eleverna behövde andra förebilder än avdankade idrottsstjärnor och “trädgårdsarbetande” högstadielärare.
Den insikten firade vi.
Stillasittande.
Med en kopp kaffe och smörgåstårta...