Inte för att jag vill förstöra din stund vid morgonkaffet eller när du nu än fått din lässtund. Men ibland behöver man känna efter och kanske få syn på saker som i dagarnas flöde visserligen påverkar oss men utan att synas. Det finns mycket här i världen som inte syns och varken strålkastare eller förstoringsglas kan göra nått åt den saken. Jag vet mer om det nu än jag visste när jag hade fullt upp med det synliga.
Så inser man att man burit ett liv på saker men inte ens vetat om. Ibland har man försvarat sig för den man blivit utan att se skillnaden mellan hur man ”tog sig ut”, förmådde vara och hur man ville ”ta sig ut”. Den man var och den man envist försökte vara och då ofta utan att se differensen.
Jag som såg mig som en verbal person fick inse att jag inte kunde säga ett enda ord när det verkligen handlade om mig. Jag som såg mig som en person som gjorde intellektuella val fick inse att många av mina val handlade om att ”smita undan”. Jag som ville att andra skulle kunna lita på mig kom att inse att jag inte förmådde lita på någon. Jag, som ville värna om och ta hand om det jag hade, kom att inse att jag när som helst skulle kunna lämna allt. Inget av det där visste jag. Nu vet jag.
Det fanns en tid då man gärna såg förklaringar till varför det gått illa för olika personer. Den iden kom under 80-talet att hånas ” jaha hen hade väl en svår barndom såklart”. Det tycktes som om vi blivit kollektivt trötta på att förstå andra. Ofta handlade det om kriminella som man nu mer ville döma hårt än just förstå sig på. Det blev som om en ny övertygelse tog plats, en övertygelse likt ”om det kunde finnas förklaringar till det dåliga som gjordes skulle fler dåligheter genast göras”. Gemensamt glömde vi bort det vi alla visste. Man känner skuld för det man inte förmår även om oförmågan kan förklaras och det kan ta ett liv att förlåta sig själv. Vissa av oss lyckas aldrig.
– Nu går jag ut och tar några snapsar, sa pappa, unnar du mig inte det, vi får se om jag kommer tillbaka.
Jag var tio år och ensam. Jag förstår mer om det nu. Jag berättar inte detta för att du ska förlåta mig för något utan i ett envist försök att i förståelse förlåta mig själv.
Det bekymrar mig att tänka på dig som en gång ville vara min vän. Jag som inte ens var vän med mig själv och aldrig förmådde jag lita på dig. Jag levde i rädsla att förlora. En rädsla väl inövad. Hellre avstod jag närhet än tog risken att mista den. Våga leva var för mig något okänt.
Jag har gått genom livet såsom lutad mot någon sorts rullator. Jag har hållit hårt för att inte falla. Jag har jobbat hårdare än jag egentligen orkat i hopp om att kanske duga och jag har försökt förlåta och förstå, möjligen i hopp om att själv bli förstådd. När jag anat att något varit världens fel, inte människors, har jag försökt förändra världen.
Det spelar ingen roll längre, jag erkänner, för hur ont det än gör och hur blek jag än framstår vet jag att jag inte är ensam. Det är dessutom denna djupa insikt om hur man formas som människa som får mig att strida för barnen.
Mitt i natten kom så pappa hem, han var full och grät vid min säng. Jag tröstade och tog emot hans förlåt. Vaksamheten fastnade i mig. Jag såg direkt när allt var på väg att hända igen, när spriten, som skulle ge glädje och avkoppling, satte sig på tvären. När allt blev mitt fel och jag den han ville fly från. Jag älskade och älskar honom men fick svårt att våga älska.
Så jag är inte särskilt imponerad av hårda ord och attityder, dyra vanor och maner eller självgoda poser. För mitt i allt jag lärt mig finns vetskapen om vad som betyder nått och vad som bara är jagande efter vind. I varje vuxen ser jag ett barn.
Barnet i mig hoppas fortfarande på saker som aldrig kommer att inträffa. Det är nått jag tror att jag ska få, nått som lappar ihop allt till ett lyckligt slut. Kanske till sist våga släppa greppet och våga leva. Att våga säga ”jag behöver dig och inte för din skull utan för min ”
Det är höst som sagt men kanske också en långsam väg mot sommaren.
Allt av värde har vi fått, allt av värde ska vi mista
en av kyssarna, som vi får, måste också va den sista.
Tider kommer tider går
blir till styrka eller sår,
huggs i sten, skingras för vind
huggs i sten, skingras för vinden.
( Old men grey 2012, Al compartir tu dolor)