– Du kan inte åka till AFRIKA med dina ELEVER! Galning! Vet deras föräldrar om det?
Min pappa var upprörd och försökte fostra sin snart 50-åriga dotter en sista gång före resan till Tanzania.
Vi var två vuxna och två 17-åriga studerande från Barn- och fritidsprogrammet som i november gav oss iväg till norra Tanzania för att göra praktik i en förskoleklass och på ett barnhem. Vad kan fattiga barn och pedagoger i Afrika lära oss utseende- och prylfixerande svenskar? Ja, just det. En del av svaret kom redan i frågan.
Jag hoppas och tror att mina elever har fått en djupare förståelse på många plan. De har fått insikter om hur viktig pedagogen är när det inte finns material. Och hur ojämnt världens tillgångar är fördelade. De har också lagt märke till att de fattiga barnen i Tanzania skrattar oftare än många svenska barn. De har lärt sig att vilja göra skillnad. Både i Sverige och i världen. De har fått se hur de fattiga barnen i Tanzania naturligt lär sig ta hänsyn och att de är en i gruppen. I skolan fanns det inte blyertspennor så det räckte till alla samtidigt. De var tvungna att snällt sitta och vänta tills klasskamraten skrivit färdigt. Och barnen på barnhemmet hade inte privata kläder och leksaker, men när de var nybadade gick de till gemensamma garderoben och fick rena kläder i rätt storlek.
Själv fick jag lära känna välutbildade lärarkolleger som bara fick ut sin lön vissa månader, och då oftast bara en del av den, och aldrig retroaktivt. Pengarna fanns helt enkelt inte och kostnaden till skolbarnens dagliga grötmugg gick i första hand. Respekt för deras engagemang!
Jag har hört hur afrikanska barn lärt sig en ramsa: ”Mama, mama, I am sick, call the doctor very quick. Doctor, doctor shall I die? No, baby, stop to cry.” Livsviktigt att kunna när det gäller att komma till läkaren inom tre dygn för att överleva malaria. I en annan ramsa fick barnen lära sig att inte ljuga och inte äta sötsaker, utan istället vara glada och skratta. Det är livsvisdom som jag tar med mig och försöker ge vidare till någon som ofta är missnöjd och ofta skyller motgångar på någon annan.
Att sova var däremot en konst vi inte hann lära oss på bara två veckor i Afrika. Eftersom det inte fanns glas i fönstergluggarna på huset där vi bodde hörde vi musik och trafik långt in på natten, innan skällande hundar och födande getter tog vid, för att vid femtiden avlösas av en berusad nattvakt och en röststark böneutropare. Dessutom svettades vi på kvällen och frös på morgonen. Fastnade med tånaglarna i myggnätet gjorde jag kontinuerligt hela natten.
Sömnbrist gör inte att jag ångrar resan. Men visst. När vi svettats i långfärdsbussen från Moshi mot Daar es Salam i sex timmar och bussen går sönder ... när vi måste kliva ur mitt på savannen och det går fyra timmar ... och mörkret börjar falla ... och jag har ansvar för andras ungdomar ... ja, i det läget hade jag nästan kunnat ge pappa rätt, att bara en galning tar med sig sina elever till Afrika. Fast jag ångrar ändå inte resan.