Hoppas allt är bra! Vet inte varför jag skriver så, allt är väl sällan bra i livet men det är väl ett försök att skicka välvilja och omtanke. Här hos oss är det väl ganska bra även om världen är galen och tycks fortsätta på det spåret.
På julafton samlas familjen vilket känns bra. Barnbarnen är stora så mitt tomtande behövs inte längre. Jag försöker minnas när dom sist trodde på tomten, man visste inte då att det skulle vara sista gången på det sättet. Som tur är, kanske, vet man inte alltid när man upplever den ”sista ”gången. När jag träffade pappa för sista gången visste jag inte att så var fallet. Eller kanske hade jag någon sorts aning men ”visste” gjorde jag inte. Vi vet inte allt om framtiden och även om det inte är en ursäkt för att inte försöka påverka den efter förmåga finns det en sorts aningslös vila i att inte veta.
Som du vet har jag inte särskilt god kontakt med min släkt och har aldrig haft. Tänker på det så här i juletider. Livet klippte de flesta tänkbara band. När jag var liten var det bara pappa och jag under jularna. Knasigt skådespel när man tänker på det, ”jag ska bara gå och köpa tidningen”, fick pappa skådespela under så många år. Minns inte när ”sista” gången var. Mamma brukade skicka en peng, alltid samma summa. Jag vet att jag saknade något som kunde varit även om just det inte gick att formulera som barn.
Som du också vet är jag pensionär. Jag föreläser ibland om någon intresserar sig för värdegrundsfrågor och pedagogik. Det händer rätt sällan nu mer, det är mer fokus på teoretiska ämnen i skolorna och samspelet mellan lärande och hur elever har det i skolan eller hur självförtroende kan byggas tycks inte locka. Nåväl det gör inget, jag har sagt mycket av det jag önskat säga. Jag har skrivit krönikor i Folkbladet sedan 2013 (visst har du läst ett par) men nu till julen skriver jag min sista och det vet jag för då försvinner Folkbladet. ”Sista” krönikan som sagt. Jag borde väl få ur mig något klokt just i den sista krönikan, vi får väl se hur det blir.
Vi tände det sista ljuset. ”Måste det vara det sista?” fann jag mig fråga min fru. ”Ja”, svarade min överseende fru som är van vid att jag trasslar till de mest enkla saker, ”det sista för i år”, lade hon till och log överseende. ”Ja just det, jag bara skojade lite” svarade jag och försökte hämta upp någon sorts värdighet. ”Jättekul”, svarade min tålmodiga fru och sträckte sig efter en lussekatt. ” Tog du den sista” mumlade jag, fast mest för mig själv. Jag vet när gränsen är nådd. Jag gillar nog inte känslan av det där med ”sista”. Det finns något av att ge upp i det ordet. ”Det här är sista försöket”! Nej! ”Nu säger jag det här för sista gången”. Nä, du kan väl säga det några gånger till? Om nu någon ämnar kämpa till sista andetaget och gör så finns väl ingen glädje i segern? OJ förlåt, det här blir ett konstigt julbrev, mitt första och ……Kanske.
Nu tänker jag på dig. Jag vet att du sliter hårt och att du kanske ibland funderar på att bara ge upp. Livet är i sanning en kamp men så finns ju allt det vackra, en stjärnklar himmel, tusen juleljus och ibland någon älskads närhet. Du vet att du alltid kan höra av dig till mig, om du behöver hjälp eller bara lite tröst. Vi behöver väl alla lite tröst ibland?
Som du förstår skulle jag vilja tacka alla som läst mina krönikor genom åren men det är ju svårt. Om jag skriver ”tack” i den sista krönikan når jag ju bara den som läser just den sista krönikan. Det är ju faktiskt ett samspel mellan den som skriver och den som läser som i alla kulturella yttringar. Om det man skrivit varit till glädje eller stöd för någon är det sannerligen nått stort. Nu gillar jag ju inte det där med ”sista” så på något sätt kommer jag att fortsätta att skriva, vända och vrida på saker.
Just nu precis, när jag skulle avsluta mitt julbrev och önska dig God jul och Gott nytt år, gick min fru förbi och sa liksom i förbifarten; ”det här är nog sista julen vi har en gran”. ”Nej” fann jag mig utbrista eller rent av skrika; ”nej inte sista, varför måste det heta sista?” ”Jaha, så vad vill du att jag ska säga i stället?” Det var en svår fråga. "Que sera, sera, whatever will be, will be”, fann jag mig säga eller halvsjunga.. Nu tittade min fru trött på mig. ”Ja, just så fast med en liten knuff! Vi får se, sa ofta pappa när jag var liten och önskade nått och så blev det som jag önskat, med en knuff av kärlek. Kan fungera med en knuff av vänskap också eller av solidaritet rent av” sa jag som i ett enda andetag. ” Visst sa min, som bekant tålmodiga fru varpå hon pussade mig på pannan, gick vidare nynnades ”que sera sera”.
Nåväl, God jul och Gott nytt år, lev väl! /Din vän, Stephan