Att köpa ett nytt skåp är ju trevligt och man väntar förväntansfullt. Så kommer det då någon gång mellan 8.00 och 12.00. Man får hjälpa den stackars chauffören att bära in de tunga paketen. Skåpet är ju liksom inte färdigt utan ligger där i ett 30- tal delar och tittar uppmanande på mig. Jag tittar tjurigt tillbaka. Skruvar, spikar och plugg ligger i olika påsar. En manual för sammansättning medföljer. Tålamod finns inte med i byggsatsen hur jag än letar. Tror nog att tålamod skapas utifrån lyckade systematiska försök och en erövrad förmåga att bli i stunden, inte ha för bråttom till slutet. I detta fall ett färdigt skåp. Funderar på att ringa något av mina ständigt legobyggande barnbarn, hen kanske har några tips? Jag får svårt att komma igång och likheten mellan mig och många elever jag möter träffar mig som en blixt eller nja en lättare stöt ändå. Elever som har svårt att komma igång med arbetet.
Jag sätter på kaffe, dricker och begrundar. Så länge jag inte börjat har jag inte gjort några fel är väl känslan som uppfyller mig. Jag ser på min fru att jag redan borde ha börjat men jag måste tänka lite till först. Man behöver förutom tålamod även tilltro till sin förmåga, en tilltro som för min del kommer och går. Om jag varit en elev som inte kommer igång skulle kanske någon trott att jag var omotiverad eller lat. Detta skulle ha varit helt fel – jag är mycket motiverad och inte mer lat än någon annan.
Att ta sig an olika uppgifter, komma igång och nå ett resultat är såklart viktiga förmågor att förvärva. Alla utmaningar har inte en manual med i paketet. Som jag ligger där på golvet bland skruvar och skåppussel finner jag en framgångstanke, detta är ändå ett av livets mindre problem! Om jag ger mig in fullt ut i detta kan jag kanske vila från andra svårare saker.
En del av oss är mycket rädda att misslyckas var nu den rädslan kom ifrån. Misslyckande borde man väl vara vän med och förmå se dessa som lärdomar? En elev jag pratar med beskriver misslyckade som att tappa porslin i golvet, det är kört. Trasigt för alltid. Även om jag försöker hitta invändningar som ”man kan väl limma” eller ”allt är ju inte av porslin” förstår jag känslan. Tänker man så om misslyckande blir det lätt att ge upp, för det är ändå ingen idé typ. Om man ändå misslyckas vill man inte att andra ska se hur jobbigt det blev, man vill inte bli sårbar på det sättet. Att då visa en hård fasad blir ett sätt att skydda sig.
När jag i efter hand begrundar mina strategier blir det lite pinsamt. Den första gick ut på att beskriva för min fru hur svårt detta byggande skulle bli. När hon höll med om detta blev det lite lättare, om något är väldigt svårt och jobbigt minskar trycket lite när någon annan bekräftar det. Så banal är gubben. Detta är ett Mount Everest som, även om det bestigits av många och första gången redan 1953, är en erkänd utmaning.
Berg att bestiga kommer i olika former under vår vandring på jorden. Vi behöver tidigt förvärva förmågor för dessa klättringar. Somliga berg kommer att bestigas av ren lust i det upplevas som mindre kullar. Lust är en stark kraft kommen ur någon sorts förmåga att föreställa sig hur det är att sedan stå där uppe samt en tilltro till förmågan att ta sig dit.
Ett färdigt skåp är ju i sig en konkret mening. Det kan vara fint och ska vara till att ha saker i. Att bygga ihop skåpet själv gjorde inköpet billigare (hoppas man). Andra ansträngningar har sin belöning mycket längre fram och tonar inte alltid upp sig rent fysiskt. I skolan förstod jag inte alltid meningen med de utmaningar som presenterades. Man bara skulle kunna ditt eller datt. Om man beklagade sig över att det inte var roligt fick man veta att allt inte är roligt i livet. Det var lite som att vuxna trodde att barn förväntade sig just det. Jag förväntade mig nog någon sorts mening och jag behövde nog en del uppmuntran i mina klättringsförsök.
Jag ser mig i barn jag möter i spillror av krossat porslin. Jag tänker att världsmästaren på att sätta ihop skåp bör förhålla sig ödmjuk inför att det finns andra förmågor till möjlig nytta för mänskligheten. Mina bagateller kan vara andras utmaningar och tvärtom. Vi är bara människor de flesta av oss.