Under min morgonpromenad går jag fort för att hålla värmen eller nja, gubbar går väl inte så fort egentligen. Nåväl jag föreställer mig att jag går fort. Jag går där och funderar på alla de elever som får svårt att vara i skolan. Sommarlovet är snart slut och många av dom börjar känna en tilltagande stress. ”Varför” är svårt för dom att svara på, så som det är för oss alla när vi verkligen fastnat. En del av dessa barn får höra att om dom kommer till skolan så ska dom få hjälp samtidigt som det är just det där ”komma till skolan” som är problemet. Den som själv gått i väggen eller varit med om något traumatiskt vet hur svårt det där steget kan bli. Vi vuxna kan möjligen hitta fungerande formuleringar och förklaringar, det kan inte barn. En vän har berättat om hur hen inte ens kunde ta sig till brevlådan. Barn känner sig värdelösa och hamnar i skuld.
Min promenad avbryts, en död igelkott ligger framför mina fötter. Taggarna var inte till någon större hjälp när den blev påkörd. Den visste inte heller mycket om övergångsställen och hade troligen inte lärt sig att noga se åt båda håll för övergång. Jag ser ofta katter som på nått sätt tycks ha lärt sig att kolla trafiken och kan var kloka nog att inte gå över på trafikerade platser. Som barn hade jag troligen fått för mig att jag skulle begrava den stackars kotten men gubbar avbryter inte sin morgonpromenad för att begrava kottar och fixa kors av diverse pinnar. Någon kunde se mig.
Av alla sporter under OS finner jag mig sittande och se boxning. Inga hjälmar längre noterar jag och detta trots att forskare vill att även proffsboxare ska ha hjälp. Någon anser att hjälm kan ge en falsk känsla va trygghet, som igelkottens taggar möjligen. Det kommer även larm om fotbollsspelare gällande upprepade smällar mot huvudet. Utan tvekan tycks det finnas faror vi inte vill ta till oss kunskap om. Det kan väl gälla alkohol, tobak, fysisk inaktivitet eller gällande vissa av oss Corona. Likt igelkotten går vi bara över vägen och fortsätter rakt fram så länge det går. Skillnaden är väl då att igelkotten, så vitt vi vet, saknar kunskap att bortse från och bara gör som den gör.
Det är något magiskt med OS ändå. Jag finner mig plötsligt intresserad av allehanda sporter och särskilt sporter där svenskar möjligen har en lite chans till medalj. Sedan vill en ju inte bli sittande inne framför TVn så här i sommartid så gubben (jag kallar mig stundom så numer) rusar ut och in och får i detta möjligen lite extra träning. Kom, ropar frun, nu är det svenskens tur och gubben, alltså jag, rusar utan att alls se vart han sätter sina stora fötter. Nu ska det sägas att humlor som blir irriterade ska varna genom att gnida sina mellanben ( konstigt ord men sådana har dom). Möjligen, ska erkännas, hinner inte humlan med den ritualen, foten som kommer är stor och hotfull och landar likt ett åsknedslag. Så humlan gör det honhumlor gör, den sticker, ja vad ska hon göra. Gubben förlorar mål och mening, tappar kaffekopp och mobiltelefon.
Det är ändå konstigt, finner jag mig tänka där jag sitter och jämrar mig över smärtan efter sticket, att jag levt ett liv utan att veta hur det humlestick känns. Jag har på det sättet levt i harmoni med just humlor. Nog har jag hör folk berätta om hur det känns men har nog sett deras beskrivningar som överdrifter. ”Veklingar” har jag kanske tänkt. Somligt här i livet kan uppenbarligen vara svårt att förstå när man själv inte drabbats. Som att ”gå i väggen”, bli hemmasittare eller vad det nu kan gälla.
Som ett barn blir jag tröstad av min tålmodiga fru. Det känns verkligen inte manligt alls och precis som i hela mitt liv känner jag att jag både vill och inte vill bli omhändertagen. Någon tycks i lönndom ha planterat det där manlighetsgiftet i oss och det där fåniga att vara stark utan andras hjälp.
En svullen fot, en död igelkott som inte fick någon begravning. Livet ger en saker att fundera på, ja sannerligen.