I drygt två år har jag haft förmånen att få bevaka Finspång för Folkbladets räkning. ”Jaha, men du vill inte till stan eller?” ”Stackare.. Finspång?” är några av de reaktioner jag har mött när jag berättat var jag jobbar.
Varje gång har jag fått säga ”nej, det är kul att jobba i Finspång”.
Varje gång har de sett förbryllade ut.
Varje gång har jag förklarat att det händer massor av spännande saker för en journalist att bevaka här. Det anordnas kulturevenemang, framtidens teknik presenteras, det finns en kärlek till historian, det byggs nya hus och det händer att kommunen bryter mot lagen så att justitieombudsmannen får ta kommunen i örat.
Därför var det med sorg i hjärtat jag för ett par veckor sedan mottog beskedet att jag skulle få sluta här. I korta ordlag innebär en omorganisation i koncernen att jag ska jobba med andra saker, på en annan plats i ett annat bolag i koncernen. Jag tror att Finspång klarar sig utan mig och jag kan alltid åka hit och hälsa på om jag vill men det känns ändå lite trist.
Det finaste man kan jobba med är lokaljournalistik. Det har jag tyckt i många år. Kanske att jag, när jag började min första tjänst som reporter på en av Nerikes Allehandas lokalredaktioner för tjugo år sen tänkte att det bara var början. Att större redaktioner måste vara ett mål.
Jag har provat det också och faktiskt – det var inte lika roligt.
Det finns något spännande med att skildra saker nära människor. Det blottas nån nerv när man nån minut efter en artikel publicerats kan springa in i nån som är berörd av den, eller rent av intervjupersonen själv. Det vi skriver är på riktigt. Det läses av alla sorters människor, arbetslösa, politiker, höga industrichefer och ”folket på golvet”. Därför är lokaltidningen också viktig, Så min avslutande hälsning till er Finspångsbor som läst, tipsat och låtit er intervjuas är den; fortsätt prenumerera på en lokaltidning.
Jo, och så en sak till, tack!