Mitt jobb har så stora kontraster. Vilket är en rikedom och en gåva. Som politisk redaktör gäller det att försöka känna av hur vindarna blåser i Sverige och världen. Det uppdraget skulle vara mycket svårare om jag inte hade förmånen att ofta få vara i Finspång och tala med aktiva människor på orten. Samhället består av stora och små gemenskaper och det är i de där gemenskaperna som andan och riktningen för samhället sätts. Av det allmänna mediebruset att döma kan man annars lätt få tanken att samhällsandan - vad som är viktigt - sätts uppifrån av presidenter, stora mediebolag, regeringar och riksdagar. Sett till verkligt samhällsinflytande så tror jag dock att det är mer sant och riktigt att säga att det omvända gäller. Det folkliga livets gemenskaper är därför underrapporterade medan utspel och diskussioner i den politiska toppen ofta är överrapporterade. I demokratier med återkommande och avgörande val är det alltid folket som har rätt i långa loppet. Kloka och långsiktliga politiker bör därför alltid och med fördomsfria sinnen försöka lyssna in vad som rör sig ute i bygderna. Som politisk redaktör har jag ungefär liknande intressen som en politiker. Jag vill försöka förstå vad som händer och sker på ett samtidigt mer djupt och ytligt plan. Att tala med människor man annars inte talar med så ofta är för mig det allra bästa sättet att försöka få bättre koll. För mig handlar det inte om partipolitik i första hand. Partipolitik är också intressant och spännande. Men partipolitik kommer i nästa led. Först kommer människor. Sedan kommer politik. Och sedan kommer partierna.
Många av mina hundratals besök i Finspångs alla orter har bestått av möten med föreningsaktiva människor av alla de slag. Föreningar är viktiga gemenskaper i samhället. Vi väljer föreningar och sammanhang/vänner på frivillig grund. Vi präglas av föreningar och våra föreningsaktiviteter präglar ofta vår syn på samhället. Framförallt är det nog så på mindre orter där föreningar på ett påtagligt sätt är samhället. Som i Sonstorp där jag nyligen hälsade på:
"Klubben är till stora delar en samhällsförening där de ungefär 350 medlemmarna sysslar med lite av varje. Det är loppis i Vibjörnsparken i Finspång varje torsdag, "Gummorna och Gubbarna" i klubben spelar bingo och boule, Sonstorps IK är mästare på att samla in pantflaskor/burkar av alla de slag och såg till att iordningställa en fin rastplats inne i Sonstorp i samarbete med Hällestad friförsamling. För att nu bara nämna något."
Eller när jag träffade Jan Schmidt i Torstorp:
"– Torstorp är en helt underbar förening. Det är en stor förmån att få vara ordförande här. Så många människor har så fina och goda känslor för klubben och vill hjälpa till med det ena och det andra. Slå i en spik, ta en kopp kaffe, känna gemenskap, fixa och ordna med det ena och det andra och framförallt ha roligt, sa Jan Schmidt som är ordförande i klubben."
Sölve Wikerfelt kom till Finspång från Eksjö 1960. Jag träffade honom och hans kamrat Leif Kemmer för några år sedan. Leif var den siste ordföranden i Finspångs filateliförening.
"– Vi var sju grabbar från yrkesskolan som flyttade hit när vi fick jobb på De Laval Ljungström. Jag började i Montagehallen där jag var i två år innan jag fick börja på Skovellaget där förtjänsten var lite bättre eftersom de jobbade på ackord”, berättade Sölve."
Långa linjer och långa pågående gemenskaper; det är det som formar samhälle och politik. Tack Finspång för att jag får lära mig av er.