Sverige intar Ryssland. Visst låter det overkligt och mindre skrämmande än motsatsen.
Vi möts dagligen av krig, terror och tragedier, senast vulkanutbrott i Guatemala.
Ändå befinner vi oss i bubblan, tittar på något fiktivt, något så fasansfullt får inte ske på riktigt. Bara på film. Vi kan alltid blunda, hämta vatten eller stänga av.
Tacksamma för vad vi har, går vi till sängs och vaknar till ännu en behaglig sommardag.
Runt midsommar drabbas Sverige av katastrofer, målade hotbilder och krigstider, inspelade i Norrköpingmiljöer.
Jag syftar på filmen Den blomstertid nu kommer, av killarna i Crazy Pictures.
Samtidigt som filmtrailers visar Sverige under attack, en midsommarstång på trekvart, håller vi broschyren Om krisen eller kriget kommer i vår hand.
För många är hot om krig, om utplåning, om raserad infrastruktur en abstraktion; händelser upplevda framför filmer, nyheter, historielektioner. För andra, nyss på flykt, återkommande mardrömmar.
I stunden är fotbolls-vm det närmaste jag associerar till vid försvar och anfall, med anledning av nedräkningen till det som komma skall.
Vi har inte tid att oroas för kris i Sverige.
Snart väntar krig i ryska Nizhny Novgorod. Staden öppnades för turister 1991; tidigare militärbas och isolerad för världen. Här kommer svenska flaggorna vaja, bland utplacerade stridsvagnar, ointagligt fort och vackra byggnader: med handmålade ornament, lökformade kupoler och förgyllda kors. Här väntar slaget mellan Sverige och Sydkorea.
Vi följer kampen från soffan, sjunger med landslagstruppen uppställd till nationalsången, hoppas på segerfylld start inför nästa drabbning i Sotji mot Tyskland.
Sverige är i färd med ”prepping.”
Några dammar av landslagströjor, som fortfarande passar, andra har ett och annat att införskaffa. Listor över vätskor och föda sammanställs.
När broschyren Om krisen eller kriget kommer damp ner i brevlådan var vi överrumplade av rekordvärmen. Kvällarna påminner om osannolika och sagolika dagar, för tjugofyra år sedan, fastklistrade vid TV:n, framför magiska fotbollsmatcher.
Segerrusiga dansade svenskarna med alla och ingen på gator och torg, svalkade sig i fontänerna.
Oron under kalla kriget, för tredje världskriget, kyldes ner på obestämd tid under 90-talet och plötsligt hettas allt upp igen. Vad hotas Sverige av egentligen?
Är det svallvågor från Rysslands kränkningar över Östersjön, mystiska ubåtar, spionernas skuggor?
Ni, med mig, som följde nyheterna under 80-talet, minns kollektiv oro för yttre hot. Atombombshot. Rysskräck. Polska tavelförsäljare som kartlade försvarsmaktens anställda. Filmen Förebudet, beställningsvaran från försvaret, som chockade allmänheten, med likviderade människor och saboterade samhällsviktiga funktioner.
Mellan katastroftankarna där Hesa Fredrik ständigt tjuter och drömmarna om fotbollsbragder, är det lätt att glömma verkligheten; omvärldsutvecklingen och Sveriges val den 9 september.
I en oviss tid är mottot: ”lev i nuet.”
Och är det inte vad vi svenskar behöver just nu, allra mest, en förlösande fotbollsfest.