Sverige är tolerant och vänligt

När jag åkte från kommunhuset i Finspång hade jag med mig en stor påse med choklad som letat sig fram hela vägen från Poltava i Ukraina.

Krönika 14 april 2022 13:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

– Min mamma har skickat choklad till mig, berättade Nathalie Pettersson när hon propsade på att skicka med lite smakprov på de ukrainska sötsakerna. Hon är barnfödd och uppväxt i Poltava där hennes mamma och pappa bor kvar. Nu bor hon i Finspång sedan åtta år och sedan valet 2018 är hon fullmäktigeledamot för Sverigedemokraterna. Inför valet i september står hon på tredje plats på partiets valsedel. SD har åtta av de fyrtiofem platserna i fullmäktige. Vi träffades en förmiddag i början av april därför att jag gör en serie samtal med de yngsta politikerna i Finspångs fullmäktigepartier. Nathalie är med sina 41 år inte riktigt yngst i SD-gruppen. Men den allra yngste är så pass ny att han har avböjt att bli intervjuad i nuläget. 

– Mamma och pappa har ingen egen källare i sitt hus i Poltava så varje natt när flyglarmet går så får de springa över till grannens källare för att söka skydd. De sover med kläderna på för att snabbt kunna ge sig iväg. De fryser och har det svårt och jag säger till dem varje dag att försöka komma hit till mig men mamma är bestämd. Hon säger att "vi är födda här och vi ska dö här", sa Nathalie. Hon har också en yngre bror som är kvar i Ukraina med sin familj. Han har likt alla män mellan 18 och 60 en försvarsplikt och kan inte lämna landet.

Vägen från Poltava och till Finspång har inte varit spikrak för Nathalie Pettersson. 

– Jag gick 11 år i skolan. Det fanns inte pengar för att både jag och min bror skulle studera vidare på universitet. Min åtta år yngre bror fick den chansen. Jag gick istället en sömmerskeutbildning på en yrkesskola. Det var tuffa villkor. Ute på praktiken fick vi arbeta i stora lokaler med dålig värme och på iskalla cementgolv. Det blev för mycket för mig och jag hamnade faktiskt på sjukhus, berättade Nathalie Pettersson. Hon började på en annan utbildning för administratörer och arbetade extra här och där, bland annat på en restaurang där hon en kväll träffade en man från Sverige som hon började umgås med. Det ena gav det andra och 2004 följde hon med mannen till Sverige och Norrköping.

Väl i Sverige och Norrköping blev inte livet en dans på rosor för Nathalie Pettersson. Äktenskapet med den svenske mannen höll inte så länge och hon fick kämpa sig fram för att lära sig svenska och för att kunna försörja sig med arbete.

– Via ett bemanningsföretag fick jag jobb på ett lager i Händelö i Norrköping. Det var där jag lärde mig svenska. Att lära sig språket på arbetsplatsen är nog det bästa man kan få vara med om som invandrare. Det blir något helt annat och mycket mer levande och med många fler nyanser än svenskalektionerna på SFI, sa Nathalie Pettersson.

Hon har också arbetat på Myrorna, i en blomsterbutik, som vakt och under ett par år arbetade hon på den statliga myndigheten Kriminalvårdens kontor i Norrköping.

– Jag pendlade från Finspång och jag älskade mitt arbete där jag fick syssla med många olika serviceuppgifter i receptionen, hjälpa studerande, hoppa in på olika avdelningar och liksom vara spindeln i nätet, sa Nathalie. När Coronan slog till och mer eller mindre avfolkade kontoret så tog tjänsten slut. Nu har hon nya jobb på gång.

Hon känner sig hemma i SD och inte minst i partiets kvinnoförbund SD-kvinnor. 

– Sverige är så tolerant och vänligt och det är det Sverige som vi i SD vill bevara och ha kvar. Och i SD-kvinnor arbetar vi mycket med frågor om våldet mot kvinnor och med vad kvinnor kan göra för att skydda sig och hjälpa varandra och det är de frågorna jag brinner mest för, sa Nathalie.

Hon berättade att en kvinnlig tjänsteman på Arbetsförmedlingen ställt en avgörande fråga till henne en gång när hon hade det extra jobbigt med livet.

– Hon frågade hur ofta jag var lycklig under en vanlig vecka? Plötsligt såg jag mitt liv som det var. Jag kanske var lycklig högst en timme i veckan! Då förstod jag att jag måste ändra mitt liv, berättade Nathalie.

Nu bor hon i Finspång med sin nya man. Och trivs jättebra, säger hon.

– Jag har flera uppdrag för SD. Jag är kassör i styrelsen och sekreterare för den parlamentariska gruppen och aktiv i våra diskussioner i fullmäktigegruppen. Torgny (gruppledaren) frågar ibland när jag ska gå upp i talarstolen på fullmäktiges möten? Det kommer svarar jag. Det kommer när jag är redo inne i mig. Under tiden gör jag stor nytta på alla de andra sätt som behövs, sa Nathalie Pettersson och log bestämt.

 

 

 


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Finspångs yngsta politiker

Widar Andersson: Josefina, Tito och kusinen

Profilbild

Widar Andersson: Människor som vill använda sin mark

Profilbild

Widar Andersson: Hugo lyssnar på katolska biskopar

Profilbild

Widar Andersson: Vill helst inte vara ungdomskandidat

Profilbild