Jag är i grunden en människa som älskar kultur. Jag har givit ut sjutton böcker, älskar Marcel Proust och Gunnar Ekelöf och kan inte tänka mig att leva utan kultur. Tomas Tranströmer har bokstavligen räddat mitt liv och jag älskar långsamma ryska svartvita filmer om vemod…
Ändå känner jag avsmak varje gång jag tar del av det förbannat inavlade kulturlivet i det här landet. Med en elitsoldats perfektion lyckas recensenter och redaktörer prickskjuta sönder allting av värde. Det är allmänt snömos, politisk korrekthet och ett jamande över sakernas tillstånd.
Kulturen har blivit en drogad kattunge där den borde vara ett hälsosamt och rytande lejon. Nästan alla kultursidor har kvinnliga chefer och ändå handlar det nästan dagligen om manligt förtryck och könsmaktsordning.
Det är rörande att läsa den ena kvinnliga makthavaren efter den andra skriva texter om hur fördärvliga de manliga strukturerna är…
Manliga författare släpas i smutsen av det kulturella matriarkatet, i en sorts pervers längtan efter hämnd. Det kan räcka med att en manlig författare haft fräckheten att inte låta en kvinna ha huvudrollen i sin roman för att författaren (det blir alltid personligt då, det är mannen som recenseras, inte boken) ska bli verbalt avrättad.
Genus och politisk korrekthet är de viktigaste rättesnörena för att bli en del av kultureliten, gärna kombinerat med ett surt akademiskt förakt för alla som inte har samma utbildning.
Folkföraktet är hisnande iskallt och vedervärdigt i svenskt kulturliv.
De är tjuvar och banditer hela högen. De har kidnappat det finaste och viktigaste vi har, kulturen, litteraturen, poesin, alla oerhörda källor till tröst. De begår dagligen brottet att behålla det för sig själva, att komplicera det i grunden enkla, att göra elit av vad som borde vara folkligt och för alla. Kultursidorna är kulturens värsta fiende och i grunden vet alla om detta men de backar och backar tills de målat in sig i sitt eget hörn där de kan sitta och gräva gångar i varandras navlar.
Kulturen tar sig själva på ett hiskeligt stort allvar. Det räcker med att se en intervju med en skådespelerska eller regissör för att inse att det de gör är bra mycket viktigare än det alla andra gör. De är så förtvivlat uppsnurrade i sig själva att de inte orkar eller vill se verkligheten omkring sig.
Svenskt kulturliv är en ankdamm av självbelåtna hycklare där alla känner alla, där du bör hålla dig väl med sektens överstepräster och där du straffas för tid och evighet om du väljer att gå din egen väg.
Ändå är det just detta en författare måste göra. Han måste gå sin egen väg. Han måste bränna broar. Han måste utmana makten också när makten består av kvinnor som envist hävdar att makten finns någon annanstans. En författare måste sätta allt i brand, måste riskera något, måste få sparken från alla sammanhang om det betyder att han kan behålla sin värdighet och hålla sitt hjärta rent.
En författare som allierar sig med den kulturella eliten har sålt sin själ.
Jag har själv gått hela varvet runt. Jag startade som fattig poet, hamnade i berömmelse och tjänade pengar och nu är jag tillbaka i ekonomiskt kaos och skulder som hotar min ekonomi i grunden. Men jag är fri. Jag har kvar min själ. Jag tillhör ingen. Jag behöver inte förhålla mig till makten på annat sätt än man måste förhålla sig till den, som en svuren fiende till allt som vill kidnappa poesin och litteraturen.
Det finns inget annat yrke än motståndsmannens. Jag är fattig men rikare än jag någonsin varit.