Jag hade börjat besöka Stockholm regelbundet efter flerårig vistelse utomlands och befann mig vid den här anekdotens början åkande på gröna linjen in till stan. Resten kan ni vid det här laget. Jag blev sexuellt ofredad. Av en helt vanlig man. Han stack ned handen i min urringning och klämde åt mitt bröst, hårt, barskt och sprang skrattande ut vid en hållplats jag längre inte minns namnet på.
Jag har följt debatten kring sexuellt ofredande på allmänna platser och i stora folksamlingar de senaste veckorna och kommer på mig själv med att tänka – vad skönt det hade varit om det bara gällde en grupp män: muslimerna, hårdrockarna, villaägarna, männen med fula John Lennon-glasögon. Vad praktiskt det hade varit om vi kunde ta denna grupp män, tvinga dem genom en obligatorisk kurs i medmänskligt beteende på ABF och hota med utvisning till Grönland om de vägrade. Det skulle om inte annat förbättra det trytande samarbetet med Danmark.
Vi vet alla att det här inte stämmer.
Läs mer: Folkbladets presentation av Amra.
Till och med de män som förut skrek ”inte alla män” och som idag försvarar sin rätt till kvinnans kropp – så länge ingen invandrarman tar sig rätten till den – vet att det inte stämmer.
Det hade även varit skönt att prata om de sexuella övergrepp som INTE sker på allmän plats. Män i grupp är kvinnans största rädsla – hålla-nycklarna-hårt-i-ena-handen-och-telefonen-i-andra rädsla när en går själv utomhus trots att de flesta våldtäkter sker i hemmet. Kortfattat: det hade varit både praktiskt och lösningsfokuserat att bredda debatten från att handla om imaginära horder av våldsbejakande, kvinnofientliga invandrarmän till att prata om varför vi ignorerar kvinnors berättelser om tafs, hot, sexuellt ofredande, våld och våldtäkt? Tyvärr lever vi i en tid då långsiktiga lösningar bortprioriteras till förmån för hat och diskussion kring det mer rumsrena begreppet ”kultur” vars spegelbild är det unkna ”ras”. Något många än inte är bekväma att ta i mun för vem vill bli kallad för rasist då ordet har ”RASist” i sig! Att prata om ett visst lands eller områdes ”kultur” och dess kusiner ”seder” och ”traditioner” gör alla ”Sverigevänner” till antropologer och forskare i socialt och kulturellt beteende.
Det är intressant hur svensk kultur alltid är hotad utifrån av mörka krafter där införandet av sharialagar kväver den sista döende sucken av en svensk, blond, Pripps blå-sommar. Hur är det då samtidigt en förfärlig sak att faktiskt försöka definiera vad svensk kultur är? Är det en del av svensk kultur att åka och köpa sex i Thailand av både fattigare och yngre personer? Att skrika om Kalle Anka och hota Gina Dirawi för att hon var julvärd trots att en muslim är perfekt för uppdraget – vi har nämligen inte så mycket att göra på julafton. Eller kommer diskussionen kring svensk kultur enbart upp i samband när vi ska avgränsa, exkludera och bestämma vem som INTE tillhör den? Slutsatsen blir att svensk kultur definieras av att dem som inte tillhör den.
Det går också att välja att satsa just på långsiktiga lösningar. Socialistiska lösningar där minskandet av den ekonomiska segregationen får leda, där en nationell diskussion kring hur vi uppfostrar flickor jämfört med pojkar får ta plats. Fokus på hur vi förändrar de materiella förutsättningarna för de allra fattigaste och mest utsatta och skapar ett mer jämlikt samhälle. Hur gör vi en human politik, både för oss som är vana vid svensk, blaskig sommar, Kalle Anka och oss som precis kommit hit till en självklar och tongivande del av den svenska folkrörelsen? Begreppet ”kultur” börjar helt ärligt dofta lite väl mycket bruna skjortor och 1940-tal.