Allt är politik. Det är en sanning som en del ställer sig bakom medan andra vill freda vissa områden från politik. Politik är grunden för livet för de flesta av oss, därför är påståendet inte helt fel. Även bristen på politik är politik på något sätt. Svensk film måste vara en av världen mest opolitiska i branschen. Men om allt är politik, vad säger det om Sverige att så få filmer handlar om det politiska? Eller handlar de verkligen inte om politik om allt är politik?
Svensk film särskiljer sig just i att det är få filmer som når biograferna som handlar om politik på ett uppenbart sätt. I jämförelse med exempelvis amerikansk och brittisk film är skillnaden förbluffande. De amerikanska dito är så många att det är svårt att komma på direkt. "Alla presidentens män", "Wag The Dog", "Mr Smith Goes To Washington", "Election", "Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben", "7 dagar i maj", "JFK", "Bobby", "Malcolm X", "Nixon", "W.", "Vice", "Marshall". Skulle kunna fortsätta relativt länge att komma på och lista. I försöken att komma på svenska filmer misslyckas jag och får göra internetsökningar. Tydligen gjordes en del politiska filmer på 30-talet. På 70-talet fanns också några som närmade sig sådana ämnen, som Bo Widerberg med sin "Joe Hill". Senaste 20 åren har Sverige satsas på en del filmer om exempelvis HBTQ-personers situation men där pratar vi fortfarande indirekt politik. Politik i bemärkelsen att allt i livet är politik. Ett annat exempel är "Jimmie" från 2018 som direkt eller indirekt handlar om migrationspolitik men inte om politikerna. Det enda som syns är konsekvenserna av politikers handlande.
I en era som präglas av motsättningar mellan olika grupperingar eller familjer som hamnar i konflikter på grund av Sverigedemokraternas framgång senaste tolv åren skulle filmskapare kunna utmana sig själva och publiken. Än så länge har de avstått. Under ett valår skulle man också kunna tro att politiska historier skulle kunna finna vissa delar av publiken. När det väl handlar om politiker, exempelvis i "Fyra år till" med Björn Kjellman är historien ändå om en mans egna dilemman kring förälskelse i en politisk motståndare. Vilket i sig inte är ett problem men de stora händelserna och politiska skeenden hittar inte till biodukarna i Sverige.
Vill man se negativt på det kan man undra om svensk filmindustri har någon form av beröringsskräck. Eller om regissörer i Sverige inte har en ambition att vara med och spegla det politiska livet för publiken eller ens för sig själva.
Vill man se positivt på det kanske det handlar om att politik inte är lika gångbart tema som underhållning. Men, och det här är ett stort men, då skulle man behöva se filmens funktion enbart som underhållning och det är svårt att förlika sig med. Filmen är just så givande därför att den gör mer än förnöjer under en kort stund. Många av de amerikanska filmerna nämnda ovan är i huvudsak inte underhållning utan en regissörs/manusförfattares synvinkel på en viktig politisk händelse. Och det är väl här problemet ligger egentligen. Svensk filmproduktion verkar mer ofta se film som underhållning än något annat. Om det nu ligger hos producenterna eller finansiärerna vet jag inte.
Bäst just nu: Att hösten näsan är här och den bästa bioperioden ligger framför oss.
Sämst just nu: Att de inte slutar göra "After"-filmer, de baserade på dålig fan fiction som blev böcker.