Jag är en sparare. Inte en samlare, för de sparar systematiskt på saker och det gör inte jag, jag har bara väldigt svårt att slänga något. Särskilt om det fungerar, är helt eller bara lite omodernt. Men tyvärr har jag också minne som en guldfisk, så jag kommer aldrig ihåg att det finns där. Jag blir lika fascinerad varje gång jag går igenom lådor och garderober och hittar gamla saker och kläder, rena fynden ibland, men för det mesta infinner sig bara ett enda jättestort varför. Hur tänkte jag? När trodde jag att jag skulle få användning för det där igen?
Läser en artikel om döstädning, en kvinna har skrivit en hel bok om det, och blir oerhört stressad. Den handlar om hur man ska börja rensa bland sina saker medan man fortfarande lever, för att underlätta för dem som ska ta hand om allt när man dör. Och det är ju en smart tanke, för ingen kommer att fatta nånting av det jag lämnar efter mig. Hon ger flera handfasta tips och råd, som att man ska planera sitt rensande, avsätta en stund i taget och ta rum för rum. Man kan föra bok över hur långt man hunnit. Det är också bra att skriva ner alla sina lösenord, koder och annan viktig information i en anteckningsbok.
Det skulle ju kunna förenkla något om man faktiskt har en plan för det man gör. Till exempel att allt inte behöver slängas, utan man kan sälja och skänka bort sånt som fortfarande är helt och rent och funkar. För det är själva slängandet som är så svårt. Det är ju inget fel på mycket av det som jag sparat. Kläderna är förmodligen omoderna, men väntar man ett tag är de snart helt rätt igen.
Gemensamt för alla dessa bra-att-ha-saker är dock att jag ju tyvärr inte minns att jag har sparat dem, så det blir ju liksom inget med det i alla fall. Bättre då att ge bort till nån som kanske inte bryr sig om ifall det är modernt eller inte, bara att man fick en varm jacka som knappt ser använd ut.
Men när jag ser mig omkring i huset där jag bott i över tjugo år, känns allt bara övermäktigt. Var ska jag börja? Det finns inget systematiskt i mitt sparande, det är bara irrationellt och mystiskt. Det skrämmande är väl vad det ska säga om mig den dagen någon ska ta hand om allt. Någon kommer att undra över gamla restaurangkvitton från förra seklet, blandat med några udda skruvar, en porslinsfigur som bara saknar nån liten detalj – går säkert att laga – plus tusen andra konstiga saker.
Ur denna röra kan ju bara en sinnesförvirrad människa framträda.
Om jag inte redan var död då, skulle jag förmodligen dö av pinsamhet. Det är verkligen dags att ta tag i döstädandet innan det är för sent.