När jag var liten vigdes de flesta septembersöndagar åt svampplockning, med matsäck. Det var väl den bästa biten; äggmackor, varm choklad och bullar. Själva svampplockandet gav jag däremot inte mycket för. Det var tråkigt, myggigt, fullt med spindlar och andra konstiga kryp och en satans massa rötter att snubbla på.
Bäst var när pappa hittade all svamp och jag bara behövde plocka den. Sen, när den stora tonårströttheten satte in, var det definitivt inte roligt längre. Det fanns många andra saker man kunde ägna söndagar åt, sova till exempel. Men det var en familjeaktivitet man följde med på, den avslutades också gärna med söndagsmiddag hos mormor och morfar. Hur kul liksom?
I vuxen ålder har dock alla de där söndagarna fått ett närmast nostalgiskt skimmer över sig. Jag minns bara äggmackorna, den varma chokladen och bullarna, solen som sken och mattorna av svamp som nästan plockade sig själva och inte en enda mygga eller trädrot i sikte.
Att få ha barn och barnbarn på middag är inte heller så dumt.
Men bortsett från några små utflykter under tidigt nittiotal har det varit tunt med svampäventyr.
Det är väl tio år sen senast, då en kompis och jag stack till skogs. Vi åkte inte så långt och en panisk rädsla för att gå vilse gjorde att vi bara rörde oss i små cirklar nära bilen. Självklart var alla myggor på plats men rötter och andra småkryp gör mig inte så mycket längre. Det var varmt och klädseln var kanske inte anpassad till skogsmiljö, särskilt inte extremt myggrik sådan, så vi höll på att ge upp direkt. Det går ju inte särskilt bra att varken hitta eller plocka nån svamp när man bara står och hoppar och flaxar hela tiden. När min kompis sen stukade foten efter ungefär en halvtimme, trädrötterna igen, var det definitivt över. Med oss hem följde cirka tre svampar.
Mitt mål är faktiskt, trots allt fortfarande, att komma iväg på de där svamputflykterna och när alla käcka kantarellbilder börjar dyka upp på Facebook är jag alltid lika fast besluten att i år händer det. Detta är året när jag ska plocka svamp. Men det vill sig inte av någon anledning. Jag vet egentligen inte vad det stupar på. Lathet förmodligen, eller att jag inte riktigt orkar fixa den där fantastiska matsäcken som är ett måste. Eller kanske tanken på att rensa alltihop när jag kommer hem. Då är det ju faktiskt bra mycket bekvämare att få hem en påse färdigrensat ibland av svärmor eller så. Men så är det ju det där med själva skogspromenaden – jag gillar ju det, bara jag vet att jag hittar hem förstås.
Ja ja, än så länge har jag inte gett upp hoppet. Det finns många fina höstsöndagar kvar och vem vet, i år är kanske året jag kommer att plocka svamp.