Coronaavstånd mellan borden. När en viss typ av nya ställen öppnar, finns ofta en ambition att vara som “ett andra vardagsrum.” Det har man verkligen lyckats med här, synbarligen utan ansträngning. Just denna kväll känns det särskilt mycket så, då alla gäster, utspridda bland borden, tillhör samma sällskap. Det pratas och skrattas, vi får prova olika viner och mysfaktorn är hög. Svältfödd som man är på all form av socialt umgänge känns det fint att ses, trots att det bara är till klockan åtta. Kanske gör den korta stunden att allt blir mer komprimerat, i rask följd avhandlas allehanda ämnen som hemmajobbandet, svårighet med disciplin och det allmänna världsläget. Det är lagom så, egentligen sägs väl inte så mycket viktigt på krogen efter åtta, det blir mest samma.
De monotona dagarna med distansundervisning bryts enbart av lunch- och kafferast och en tur till affären känns stort. Jag har det egentligen bra, det finns verkligen de som har det mycket värre, som drabbats mycket hårdare, men det går inte att förneka att det är långtråkigt. Och det konstiga är ju att man får mycket mer gjort när man kommer hem efter en hel dag på jobbet, än när man vistas där oavbrutet. Ofta blir jag sittande framför datorn betydligt längre än vad som är nyttigt och gränsen mellan jobb och fritid suddas ut. Det senaste är att jag försöker använda två datorer, en för jobb och en för privat, för att få nån struktur, men sen kommer jag ändå på mig själv att kolla jobbmail på hemmadatorn och skriva krönika på jobbdatorn. Januaris oxveckor känns ovanligt tuffa, även om jag slipper ge mig ut i kyla på hala eller slaskiga vägar på morgonen, men även oxveckor har tidigare kunnat bjuda på nåt roligt som bryter av på helgen.
Den där alldeles vanliga vardagen är ju helt ok faktiskt. Så där som det var innan pandemin. Om inte annat har den väl fått oss att uppskatta de små sakerna. Kunna träffa vänner, gå på bio, sitta på biblioteket. Många som hamnat i svåra situationer, sjukdom, arbetslöshet, kanske flykt, vittnar ofta om att det är just vardagen man saknar. Den där just inget särskilt händer, allt är bara som vanligt liksom. Men jag kan inte förneka att jag saknar att resa, få byta svinkall januari mot värme, vita stränder och kristallklart vatten, så långt ifrån vardag man kan tänka sig. Men den normala vardagen, den saknar jag!