Ordspråk som “lagom är bäst” och “måttfullhet är en dygd” har aldrig fått fäste i mitt medvetande.
Ambitionerna har funnits, men resultatet blir alltid för mycket eller för lite, allt eller inget. Detta gäller inte minst nyårslöften. För mig är inte nyårslöften någon vag förhoppning som formuleras under årets sista skälvande minuter. Ett nyårslöfte är en moralisk förpliktelse som väger tungt. Jag började skissa på mina nyårslöften i slutet av oktober och de som känner mig vet vilken nästintill autistisk process detta kan vara.
Jag jobbar i en bransch där vi värdesätter systematiskt kvalitetsarbete och med företagets kvalitetsplan som mall, närmade jag mig således målsättningarna, principerna, delmålen, strategierna och aktiviteterna med minutiös noggrannhet. Totalt tecknade jag ner sju konkreta nyårslöften, en varierad kompott av ytliga och mer själsligt krävande mål. Min vana trogen så blev hälsomålet det stående inslaget från föregående år. Leif GW Persson har förklarat att hans årscykel delas in i två perioder där tiden fram till midsommar karaktäriseras av sunt, disciplinerat och nyktert leverne, medan perioden från midsommar fram till nyår präglas av en betydligt mer destruktiv livsföring. Både GW och jag hade nog mått bättre av mer måttfulla personlighetsdrag.
Som ett led i hälsolöftet laddade jag ner en mobilapp där jag nogsamt ska bokföra allt jag äter, dricker och motionerar. Jag ska regelbundet logga vikt och midjemått och dessutom utvärdera mitt eget humör med hjälp av glada, apatiska och bistra gubbar. Årets första vecka var vi goda vänner, appen och jag. Kalorierna och promenaderna bokfördes uppriktigt och vecka ett blev en triumffärd i glada gubbar.
I slutet av vecka tre krackelerade app-relationen. Frukosten inmundigades utan problem, men under lunchen tappade jag fotfästet. Det var inget överlagt övertramp, bara en gammal ryggmärgsreflex när jag slukade en halvmetersbaguette med Skagenröra på 45 sekunder. Då jag dessutom har fostrat mina barn att inte slänga mat i onödan så förbarmade jag mig också över deras matrester. När jag således skulle bokföra lunchen så landade kaloribomben på nästan en heldags ranson. Jag häpnade, men eftersom den uppsynen inte fanns som alternativ bland självskattningsgubbarna, valde jag den apatiske gubben. Jag förbannade min bristande karaktär men beslutade mig raskt för att ta nya tag. Eftersom vi skulle på bio så ville barnen ha snacks och i bakhuvudet hade myten om popcornens förträfflighet fått fäste, så jag hetsåt en rejäl balja smör- och saltindränkta popcorn. Att jag skulle bokföra detta småätande föll mig aldrig in eftersom jag var övertygad om att popcorn är viktlösa. Här någonstans tar självbedrägeriet befälet över min själ.
I mitt eget tycke åt jag sedermera som en mus under middagen, men när jag skulle bokföra den kreolska grytan så slog kaloribarometern över i rött, vilket i sin tur medförde att jag fick reducera mina tidigare uppgifter om lunchbaguetten. Så där höll det på. En någorlunda normalbegåvad (också det en självskattning) man på 48 år försöker manipulera ett hjälpmedel vars syfte är att synliggöra rundgången av kalorier. Man måste ju betänka att det är just kalorier det handlar om, inte morfin eller heroin.
Kampen fortskred och skam den som ger sig. Tre timmar efter middagen går den ståndaktige 48-åringen ut i köket för att dricka ett glas vatten. Vatten innehåller noll kalorier, det hade jag minsann trovärdiga källor på. Strax får jag dock syn på en harmlös chipspåse som någon okänslig familjemedlem lämnat framme. Jag ser mig misstänksamt omkring. Under bråkdelen av en sekund tänker jag på appen. Uppskattningsvis har jag endast kalorier kvar att förbruka så att det räcker till en clementin. Men jag vill inte ha en clementin, vill inte ha något grönt över huvud taget. Jag vill ha salt. Salt och fett. Och jag vill ha det nu.
Konsekvenstänket är borta. Jag dyker ner i chipspåsen, greppar allt jag kommer åt och vräker i mig de bedårande chipsen. De frasiga och salta. Jag har fått min fix. Appen hanterar vi senare.
Åt jag över huvud taget någon baguette med Skagenröra till lunch?
Åt jag lunch över huvud taget?
Med övertygelsen om att sanningen ändå är relativ, ja rent av en chimär, torkar jag bort chipssmulorna från ansiktet och förhandlar bort lunchbaguetten.
Gubben är glad igen så det kan bokföras i appen.
Och i morgon är vi säkert vänner igen.
Min app och jag...