Ett par barn är på väg till skolan. De går där prydligt i ett skimmer av stolthet. Man är stor när man får börja skolan. Man vet saker, kan kanske skriva sitt namn och nästan simma.
Möjligen litar man till vuxna eller också inte alls. Barn som börjar skolan har olika erfarenheter och mycket olika kunskaper.
Knyta skorna skulle man kunna när jag började skolan minns jag. Efter otaliga försök att lära mig denna konst gav far upp och ersatte mina skosnören med spännen. Gymnastikskorna lät jag var knutna, ja för gymnastikskor hade jag faktiskt och inte sockiplast* vilket jag var tacksam för. Det var för min del illa nog att gå till skolan med vattenkammat hår och vid högtidliga tillfällen med lite brylkräm i. Beatles hade inte nått min hemmagård men på skolgården gick en del och sjöng shi lövs jö jäjä och vattenkamning var INTE Beatles, inte alls faktiskt.
Jag minns att det var riskabelt att vara lillgammal. ”Han är väl lite lillgammal”, kunde far säga. Det kunde betyda att barnet i fråga kunde resonera och formulera sig. Barnet i fråga kunde dessutom besitta kunskaper som barnet gärna ville dela med sig vilket kunde reta andra med färre kunskaper.
Då som nu kunde man råka illa ut i skolan. Hamna långt ner på statustrappan och bli ensam på raster. Barn som känt sig värdefulla i sin hemmiljö kunde och kan bli helt betydelselösa i skolan. Den som hamnar lågt på statustrappan kan välja, eller tvingas, att förlika sig med den saken men en del kommer att försöka klättra. Precis som på vilken arbetsplats som helst med den möjliga skillnaden att kompetens för sitt jobb/ skolarbetet inte behöver bli ett plus i relation till klasskamrater. Risken är att en skolklass kommer att präglas mer av konkurrens än gemensamma mål och samarbete. Troligen finns den risken även på somliga arbetsplatser.
Alla elever vet tidigt var på statustrappan de befinner sig och vilka som är högst upp respektive längts ner. De vet tidigt att allas ord inte väger lika och att värdet i någons åsikt inte alltid har att göra med hur klok åsikten kan tänkas vara. Grupper behöver ledning och gemensamma mål. Värdet av att vara just en grupp behöver synliggöras i möjligaste mån.
När jag träffar elever och talar om statustrappan brukar jag försöka förvissa dom om att allt verkligen kan ändras. De som är högst kan halka ner och de som sågs som obetydliga kan komma att finnas högt upp.
Informella ledare finns såväl i skolklasser som på arbetsplatser. De är på något sätt godkända av majoriteten i gruppen. Det kommer alltid att finnas följare som i vilja att vara till lags gör saker de inte fullt tänkt över och är beredda att ta ansvar för.
Just att följa spelet och allt som händer i gruppen tar för en del elever mycket energi. Vem är vän med vem, hur ska jag göra och hur gör dom, vilka kläder har dom- borde jag ha sådana byxor? När en grupp alltför mycket präglas av terrorbalans i form av att hela tiden försöka säga och göra rätt utifrån svår greppbara regler kan det för en del barn ta allt fokus från själva lärandet. En del barn försöker hålla sig på sin kant och göra så lite väsen av sig som möjligt. En del blir som galna av osäkerheten och kommer att fara omkring mellan golv och tak. Vi behöver komma till vår rätt i gruppen, oss själva och det vi ser av oss själva i andras ögon.
När barnen kommer hem från skolan frågar vi ” vad har ni gjort idag” och får kanske veta lite om matte och idrott. Men allt det andra som upptagit fokus under dagen talar vi sällan om. Det är lättare att tala om göranden än tankar och känslor.
Nog vill man att ens chef ska se det bra man eventuellt gjort, se ens goda vilja och gärna få en skymt av just mig som individ. På samma sätt vill eleverna att läraren ska se dom, så länge det tycks vara möjligt. På en arbetsplats kan anställda ge upp och istället börja tala illa om chefen och chefens idéer och mål. Det kan till och med gå så långt att man aktivt motarbetar verksamhets avsikter.
Man är stor när man börjar skolan, det har alla sagt och det anser man själv. Men som det då är och kommer att vara, är man ibland också liten, mycket liten. Med tiden kan man komma att förstå att det gäller alla och alltid.
• Sockiplasten skapades 1959 av Sivert Stureson. Sockiplasten var en vanlig syn under gymnastiklektioner i svenska grundskolor under bland annat 1970-talet, där den rekommenderades som ett sätt att undvika vårtor på fötterna. Sockiplasten var inte minst använd av flickor i lågstadieåldern. Kopplingen till flickor och yngre elever gjorde också att den hade svårt att slå igenom som fotbeklädnad för pojkar och äldre elever.