För ett tag sen gick jag med i en grupp på nätet som handlar om språk. Där diskuteras alla möjliga spörsmål, inget ämne är för litet, ingen preposition för oviktig. Det är rätt kul, ibland lite nördigt, men framför allt - språk väcker starka känslor. Det kan vara kopplat till vår identitet, vår uppväxt, dialekt och status. Vissa ord och uttryck är vi bekväma med, medan andra har vi aldrig hört, därför måste de vara fel.
Några exempel från den senaste veckan:
En fråga om huruvida ordet jösses fortfarande är gångbart, genererade inte mindre än nittio kommentarer. De flesta som tycker det är ett bra och användbart ord är födda på sextiotalet, visar en undersökning som samtidigt genomfördes, men även yngre verkar ha anammat det. Däremot fanns det bland en del ännu äldre några som tycker det är stötande, eller för gammaldags. Ett oskyldigt ord kan tyckas, men många åsikter. Vad gäller egentligen för användandet av före och innan? Har du koll på det? En tidigare regel säger att före ska föregå substantiv, “tvätta händerna före maten”, medan innan föregår verb, “tvätta händerna innan du äter”. Någon upplyser dock om att detta luckrats upp och att det inte spelar så stor roll, men vill man undvika att uppröra någon bör före endast användas som preposition, alltså som i det första exemplet. Tvätta händerna före du äter kommer garanterat att störa en och annan språkpolis.
Härom veckan bidrog jag med ett inlägg till gruppen, exemplet hämtat ur en text jag reagerade starkt på. Det handlade om viruset, vad det för med sig i form av inställda aktiviteter och förlorade jobb, men också detta: “För många hägrar hotet om att mista en närstående.” Ett hot kan inte hägra, det är ett positivt ord, förknippat med något bra, något som lockar, vilket cirka sjuttio-nånting personer höll med mig om. En närståendes dödsfall kan möjligtvis hägra om det innefattar ett stort arv och den närstående är en gammal ragata till faster.
Coronatider har också gett en helt ny vokabulär, ord vi plötsligt svänger oss med som vi förut inte hade en aning om. Både flockimmunitet, triagering och permittering ingår i våra dagliga samtal. Vi är i regel snabba och kreativa när det kommer till att ombilda substantiv till nya verb, att vara karantänad eller karantänerad är plötsligt ett helt vedertaget begrepp och för egen del Googlemeetar jag mest hela tiden, andra kanske Zoomar. Googla har vi ju däremot gjort länge. Poängen är väl just att språk engagerar och det är vi utövare som äger det. Sen kommer det alltid att finnas självutnämnda språkpoliser som tycker sig veta bättre än andra.