När Plura inledde med låten “27” från plattan Limbo, förstod jag att det skulle bli en avskedsföreställning i min smak. Perfekta förutsättningar, ljummen kvällssol, förväntansfull publik med den självklara frågan: “Orkar Plura en kväll till?” Och längst fram stod jag, med några inbitna festivalveteraner som sällskap och när jag blickade ut över publikhavet, kunde jag krasst konstatera att medelåldern
träffade min egen ålder ganska mitt i prick. Det här var en kväll för nostalgi, men också en kväll med grymma låtar, framförda av några av vårt lands främsta musiker. I öppningsnumret sammanfattar också Plura sin livsresa mellan 20 och 47 och hur det var att komma tillbaka till en stad han inte längre kände igen:
“Jag går rakt genom minnen
där gatuskyltar hänger
Men det är inte min stad längre…”
Eldkvarn - Plura, Carla, Tony, Werner och Claes, där de tre förstnämnda alltid kommer att betraktas som kärnan i det Norrköpingsband som föddes i början av 70-talet, med det tidstypiska namnet “Piska mig hårt”. För mig började sagan om Eldkvarn 1980, med plattan
“Musik för miljonärer” då jag som nyfiken tioåring inspirerades av min storebrors musiksmak och då fastnade jag omedelbart för låten “Fula pojkar” och även om jag inte förstod texten så var den cool och lovade så mycket om allt som tydligen var viktigt i livet:
“Stan e full av fula pojkar
O-la-la-la fula pojkar
Dom stjäl, dom slåss
Dom super och knarkar
"O-la-la-la fula pojkar…”
Året efter släpptes “Genom ljuva livet”, en minnesvärd platta med den självklara lokalpatriotiska hitlåten “3:ans spårvagn genom ljuva livet”. Jag var prepubertal och ville inget hellre än att hänga med brorsans kompisar, upptäcka stadslivets mysterier och sjunga som självaste Plura Jonsson:
“Vi var Dinky-Toys pojkarna
som flydde upp på taken
Vi tävlade i allt men mest i att
va vaken
Det var farlig musik
Det fanns ingen polis som
kunde stoppa oss…”
När Eldkvarn står på scenen, denna sista spelning, är det inte bara tre timmars sentimentalt farväl av “Stans bästa band”, det är en kväll med musik som har varit min följeslagare genom de senaste 40 åren, med allt vad det innebär av drömmar, förälskelser, fester och livskriser.
Efter “Ljuva livet” hann jag upp i gymnasieåldern innan Eldkvarn återvände till mig med plattorna “Himmelska dagar” och “Kungarna från Broadway”. Att vara 17 år, tonårsförälskad, dricka billigt rödvin och nynna på den mäktiga kärlekslåten “Alice”, det var
kärnan i mina år som student på De Geergymnasiet. Eller som Plura själv formulerar sig i kärleken till den mystiska och mytiska Alice:
“Hon levde vid järnvägen
Där hennes pappa hade jobb
Hon hade blå jeans och läderjacka
Och en halmhatt med fjäder längst upp…”
Efter 15 låtar vänder jag mig till min vän och konstaterar att vi kan texterna utantill av åtminstone 90% av låtskatten. Det känns mäktigt men samtidigt sorgligt, eftersom det ändå är sista spelningen, sista gången som de vresiga gubbarna på scen taktar igång ännu en låt
från skattkistan. Om nu Eldkvarn är de obestridliga kungarna från fiket på Bråddgatan, är det givetvis kronprinsen av Norrköping, Markus Krunegård, som gästspelar med bandet denna sista kväll.
Kvällen måste ändå sammanfattas som en högst personlig tidsresa, där stenar från det förflutna brutalt flyttas undan genom ännu en låt förknippad med minnen av galenskaper och sorger. När bandet bjuder på den smärtsamma “Nånting måste gå sönder” från skivan “Lyckliga tider”, brister även någonting inom mig:
“Nånting måste gå sönder
Nånting inom mig gå isär
Det finns inga under
Ingen går hel ur det här
Det är som en god bok, älskling
Som du och jag
Efter det sista kapitlet
Vill man ha ännu en rad…”
I tre timmar står jag längst fram vid scenen, ena stunden lycklig över att vara här och nu och nästa stund ackumuleras all saknad i några få rader och tårarna rinner under solglasögonen. Jag vet vilka jag saknar och vad jag saknar, men kanske är det så, att någonting måste gå sönder för att något nytt ska få plats. Och kanske är det så att band som Eldkvarn också måste gå sönder, eller åtminstone gå i pension, för att himlen ska bli blå igen. Jag är ingen musikrecensent, men tack som fan för all bra musik. Tack som fan för att ni satte
ord på min egen uppväxt, från tioåringen som inte visste vad han sjöng om, men som ändå ville ha det, till den 53-årige man jag är idag. Allt gott!