Ulf Dageby är död och det känns i djupet av mig. Hans sånger, Nationalteaterns sånger, var nått tonåringen Stephan kunde luta sig lite mot. Sången ”barn av vår tid” är en av de sånger som det nu talas om. Den skrevs i en annan tid. Jag finner att jag tänker nytt och mer om den sången nu.
”Gården är stängd för länge sen
Snuten jagar tonårsgäng
Natten är så hård för betongens kungar
Vi är barn av vår tid, vi är barn av vår tid
Är du rädd för ditt eget barn, lilla mamma?”
Klart att mammor och pappor nu som då kan bli rädda för sina egna barn och just det är ju alarmerade. Någons, en gång lilla, barn som blivit hotfullt. Hur gick det till då och hur går det till nu? Att vara ett barn av sin tid då eller vara ett barn av sin tid nu är såklart olika för olika barn. Det där med att vara ett barn av sin tid kan tyckas som en något svepande förklaring eller också är saker och ting precis så komplexa. Att vara ett barn av sin tid har såklart att göra med uppväxtförhållanden, gällande värderingar och omvärlden i stort. Troligen behöver alla barn några saker att hålla sig i när dom försöker orientera sig och hitta någon sorts förståelse av sin samtid. En del saker kan visa sig hjälpsamma andra rent av farliga men något behöver man ta tag i.
Pappa hjälpte mig med pengar till en gitarr en gång för länge sedan. Jag ville så gärna spela och det spreds en sanning på den tiden; ”alla kan spela” så trots 2:an i musik trodde jag att det skulle vara möjligt även för mig. Nationalteatern och flera andra band skickade med såväl texter som ackord till sina LP skivor. Så jag satt i köket, som saknade ”vägg-grannar”, och tränade sent på kvällarna. Tack för tålamod till pappa som förmodligen inte var lika övertygad om att alla kan spela. Men jag var, som vi alla är, ett barn av min tid. Efter många timmars träning kunde jag sätta ihop enkla ackord till små sånger och 2:an i musik blev en 4 även om just det var mindre viktigt. Jag hade lärt mig att sångtexter kan vara viktiga och ett sätt att kommunicera upplevelser och känslor. Senare kom jag att spela med ett litet band för barn och unga på fritidsgårdar, som Nationalteatern inser jag nu. Inte lät det väl särskilt bra men vi var en del av deras tid, en liten del. Nationalteatern tog barn och unga på allvar, det kändes rätt och rimligt, nått att hålla sig i och jag håller envist fast.
Nu ska alla säga hur han var, han Dageby, vad tyckte han och Josefsson vill gärna fastställa att Ulf inte var så vänster som andra tror. Jag tänker att det vet väl Ulf bäst själv och det han ville dela i den frågan har han delat. Den gode Dageby gjorde filmmusik, soloalbum och fortsatte spela med rockorkestern. De sånger han skrev var olika utifrån att livet puttat honom, likväl som oss alla, åt olika håll. Vi blir liksom alla hela tiden ”barn av vår tid” även om vi gärna vill påverka efter förmåga. I en Dagebyöversättning av en Bob Dylan låt finns några rader som kom att fastna i mig. Jag tyckte mig då ha tappat kraften och tron på att jag kunde förändra. Kanske var det helt enkelt vardagen som tog all kraft. Kanske förstod jag äntligen att även jag kan förvänta mig kärlek. För kanske kan kärleken ge kraften tillbaka? Om och om igen.
”Men bara om jag vet att hon väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår”
Nu regnar det lite till men bara lite. En del blommor har vissnat i regnet och andra har helt enkelt haft sin tid. ” Det är snart vinter igen” skulle pappa ha sagt. På något skydds sätt försökte han förlika sig med saker. När det var som bäst ville han varna för att det inte var för alltid. Min roll var att vara positiv typ ”ja men sen blir det sommar igen! Men kanske är det just det där som gör att jag vill hålla fast i allt jag älskar och allt jag fortfarande hoppas och tror på. Vetskapen om att inget är för alltid. Nåväl jag skålar i regnutspätt kaffe, för dig Ulf Dageby och alla andra jag fått hålla tag i. Att bara hålla i sig själv ger föga stöd det vet alla som någon gång vacklat en smula! Den där tiden som vi alla är och blir barn av kommer vi att förbättra, mutter efter mutter, så det så!