Folk kan i handling vara mycket dumma och grymma i stort som smått. Nyhetsrubrikerna skaver på framtidstro och möjligen tilltron till mänskligheten. Unga människor i Sverige skjuter och spränger och allt ältas om och om igen i nyhetsförmedlingen. Som för att balansera det hela förmedlas att priset på kaffe förväntas gå ner med 10 kronor, jamen då så.
”Det var bättre förr”, så minns jag att äldre sa när jag var liten. Det var svårt att riktigt förstå vad som var bättre. Pappa mindes med värme att han som barn kunde leka på gatorna då bilar var mycket ovanliga. Det gällde bara att inte trampa i den hästskit som, till småfåglarnas glädje, låg i högar här och var. Pappa var 15 år när andra världskriget upphörde. Efter att ha vuxit upp i skuggan av kriget var han gammal nog att förstå den grymhet som avslöjades när människor befriades från tyska utrotningsläger. Andra världskriget upphörde officiellt i maj 1945, i augusti samma år fälldes två atombomber över Japan. 20 år senare förmedlade pappa allt detta till mig. Under en period fick jag svårt att leka med mina småsoldater, pappas berättelse hade fastnat i mig. Det var svårt att förhålla sig till den beskrivna ondskan och grymheten. Indelningen i onda och goda var ändå ganska enkel och tydlig. Det tog ytterligare många år innan jag kom fram till att ”onda och goda” inte är en relevant indelning. Däremot onda och goda handlingar.
Jag kom genom livet att fördjupa föreställningen om att barn i grunden är goda, värnlösa och utlämnade men goda när det är möjligt. Det är en tröst att se det på det sättet då det inger hopp men jag tycker mig, om och om igen, ha fått bevis för att det faktiskt förhåller sig så. I mitt arbete med barn har jag nog försökt att skapa så goda sammanhang som möjligt utifrån en övertygelse om att goda sammanhang möjliggör godhet hos barn. Jag tror mig förstå att goda sammanhang även fortsatt i livet är viktiga. Vi människor är inte bara av egen kraft och egna val utan formas av den kontext och de relationer vi får finnas i.
Vi människor behöver bli sedda för vårt goda, vi behöver känna att vi kan påverka de sammanhang vi befinner oss i, vi behöver göra saker tillsammans och få uppleva att vi gör saker för andra som i sin tur gör saker för oss. Vi behöver lära oss om andra människor och kulturer för att i viss mån förstå andra som vi förstår oss själva!
Jag hade för min del turen att få jobba i en kommun där mina synpunkter kom att beaktas och mina eventuella kunskaper kom att tas till vara. Det svajade såklart en del under ekonomiskt svåra perioder då man försökte forma pedagogiska sanningar för att dölja besparingar. Det brukar lätt bli så. Jag minns min ärliga förvåning när en chef förmedlade att jag inte fick säga något om en planerad verksamhetsförändring innan den fullt ut beslutats. Det skulle bara oroa menade chefen som tydligen missat betydelsen av delaktighet och betydelsen av att ta tillvara de kunskaper personalen besitter. Det där med delaktighet och att få säga sin åsikt är något jag alltid försökt ha med mig även gällande barnen. Nu är dessa ”barnens rättigheter” lag.
När det blir svårt tycks vi att tappa bort det vi egentligen vet. Vi får bråttom till snabba lösningar och tar genvägar förbi delaktighet, empati och förståelse. Det blir onda och goda människor istället onda och goda handlingar. Ingen orkar förstå. Det läcker genom taket men vi köper nya trädgårdsmöbler. Kanske är det tidens kontext som gör oss blinda. Det var bättre förr tänker vi kanske och missar att förr var början på nu.
Jag som kommit att älska surbullestan, något helt otänkbart för en Linköpingskille förr i tiden (ja då det var bättre), hoppas att vi kan skapa goda sammanhang för våra växande barn. Mycket gott har gjorts men det är svårt att veta hur det annars hade sett ut. Må tjänstemän och politiker orka vara kloka och inte tro sig veta utan söka svar. Dagens lösningar kan bli till morgondagens problem! I stort och i smått.
Nåväl kaffet ska bli billigare, vi går mot ljusare tider. Det var inte bättre förr, det blir bättre imorgon!