"Snart ska jag dricka mitt morgonkaffe utan Folkbladet. Det blir sorgligt men jag får hitta andra rutiner där jag kan vara nyfiken på Finspång och världen", skriver krönikör Anna Hellerstedt.
Det är ofta sorg när någon eller något går ur tiden men vi vet ju alla att INGENTING varar för evigt. Jag är uppväxt med Folkbladet och intresserade mig tidigt för läsande och nyheter. När jag gick i fjärde klass hade vi redovisning av nyhetsläxa varje fredag. Några hade i uppgift att ha med sig lokal nyhet, andra Sverigenyhet och en tredje grupp hade världsnyhet. Jag hade stenkoll på vilka klasskompisar som hade NT och vilka som hade FÖ, och därmed ungefär hur föräldrarna röstade.
Det var en klasskamrat som inte hade tillgång till någon morgontidning alls hemma men den eleven fick tidning av vår fröken. Det var inget konstigt med det, tyckte jag.
På hösten 1980 gick jag i nionde klass och vi skulle ut på prao. Egentligen skulle alla få sin praoplats tilldelad av skolan så att inte några som hade driftiga förändrar skulle få de mest attraktiva platserna men eftersom jag själv stövlat in på Folkbladets redaktion, den låg i dåvarande Folkets Hus, nuvarande Kulturhuset, och bett om att få ha prao där, gick syokonsulenten med på det. Jag tyckte att jag hade fantastiska två veckor. Min första lilla artikel handlade om att man planterat in gräskarp i Lillsjön. På helgen blev jag skickad själv, med pressbiljett och kamera på axeln, utan handledare, till Skärblacka för att skriva om konserten som skulle hållas i Mosstorpsskolans gymnastiksal. Det var då jag upptäckte Kalle Baah och Norsholms Befrielsefront.
Jag blev aldrig journalist för man skulle ha 5,0 i snittbetyg för att komma in på journalisthögskolan. Jag hade 4,8 och pappa ville inte att jag skulle söka journalistlinje på folkhögskola. Hans uppfattning var att det fanns en massa droger där. Tro nu inte att jag är bitter över det. Jag är stolt över det arbetsliv jag haft.
1992 när FÖ kursade, var jag en av de privatpersoner som köpte aktier för 250 kronor styck för att tidningen skulle överleva. Det gick vägen den gången och jag har fortfarande kvar aktiebreven. Till ingen nytta nu.
2013 blev jag av Folkbladets läsare framröstad som Årets Finspångare. Efter det blev jag tillfrågad om att skriva krönikor för tidningen. Det har jag gjort sedan dess. Krönikorna har handlat om personliga saker och reflektioner samtidigt som genomgående teman har varit Finspång, resande, mänskliga rättigheter och demokratifrågor.
Nu ser vi hur presstöd dras in och dagstidningar läggs ner på löpande band. Hur ska det gå med demokratin som vi tagit för givet? Gratistidningar har blivit många människors enda lokaltidning.
Det kan vara bra bara man är medveten om att där köper annonsörerna sin plats.
Snart ska jag dricka mitt morgonkaffe utan Folkbladet. Det blir sorgligt men jag får hitta andra rutiner där jag kan vara nyfiken på Finspång och Världen.
Det är inte bara tidningar som läggs ner. Trenden i Sverige är att kommuner stänger, slår ihop eller
lägger ner mindre skolor för att effektivisera sin organisation. Även Finspångselever har drabbats. Och personal. Jag är med stor sannolikhet en av dem som blir övertaliga nästa läsår. Det är sorg förstås. Jag har ett jobb som blivit en stor del av min identitet och där jag stolt kan säga att jag gjort skillnad för många elever under 30 år som lärare.
Välutbildade journalister och lärare är viktiga i ett demokratiskt samhälle, men jag vet ju att INGENTING varar för evigt. Personligen får jag se det som en chans till nya möjligheter och utmaningar. Än är jag inte pensionär.