Det var en gång för länge sedan i en till synes fjärran tid. Just på den tiden trodde man på att bildning var svaret på olika sorters problem.
Genom att lära om miljöfrågor skulle alltfler ta hänsyn till miljön, genom att lära sig om hur svårt andra har det skulle fler vilja hjälpa och genom att möta det främmande och okända skulle allehanda avighet och rädsla avta. I detta skapades en tilltro till framtiden och de misstag, de fruktansvärda misstag som tidigare generationer gjort skulle aldrig kunna upprepas. Inte när man lärt om det som hänt.
Det är inte konstigt, sa man på den tiden, att den som inte vet bättre gör fel. Det är rent av mänskligt menade man. Kunskap var alltså svaret och det skänkte viss tröst då kunskap fanns att tillgå och den samlade kunskapen om olika förhållanden växte.
Barnen måste få lära sig tidigt om tidigare generationers misstag, menade man och den saken blev ett uppdrag för skolan. Till kunskap hörde även insikten om att alla människor är lika mycket värda och även om det möjligen var en mer filosofisk fråga fanns någon sorts konsensus om att så var fallet. Det var en gång för länge sedan. Jag tänker på dig pappa, när jag skriver det här. På hur du lärde mig om förintelsen och på hur du då trodde på framtiden. En tro som med åren förvandlades till tvivel.
Med en allt större kunskap om barn och barns utveckling växte insikten om att barn faktiskt är människor. Ofta med färre erfarenheter men ändå människor med känslor precis som vuxna. Man lärde sig dessutom att uppväxtmiljö kan vara avgörande för hur barn utvecklas och att allt därmed inte handlar om talang eller läggning.
”Även blivande statsmän och politiker formas till sina karaktärer, innan de ens har fyllt fem år, det är hemskt men det är sant ”, konstaterade Astrid Lidgren i ett tal när hon 1978 belönades med den tyska bokhandelns fredspris.
Just denna insikt har möjligen de föräldrar i USA idag som lär sina förskolebarn hantera vapen, tagit fasta på. Detta skulle då kunna symbolisera att man kan ha kunskap men nyttja denna i, för en del av oss, högst tveksamma syften. Samtidigt är det väl just därför vi talar om värdegrund som något all kunskap bör bottna i. Tyvärr finns ingen garanti för att den värdegrund olika personer tycker sig bottna i garanterat utgår från tanken om allas lika värde.
För egen del behöver jag bara se ett barn för att fyllas av något som för mig känns alldeles självklart; alla har lika värde! Inget barn förtjänar bättre än andra, alla barn är mirakel och förtjänar trygghet och respekt. Vad är det som fattas oss när vi inte kan förstå det?
En gång för länge sedan trodde man att kunskap var svaret. Men om man har kunskap och ändå vill andra illa eller inte förstår att smärta känns lika i alla, alternativt vill att andra ska känna smärta, vad ska vi då ta oss till? Om det beror på att vissa statsmän, politiker eller möjligen lärare formats till att inte omfatta t.ex. ”allas lika värde” redan innan de fyllt fem blir det ju lite hopplöst. Härav förstår ni, alla som jobbar i förskolan, er stora betydelse. Ja, er mission rent av. Även om samhället i stort tycks bry sig föga om annat än betygsresultat finns sådant som är viktigare.
Det som inte låter sig mätas i siffror räknas liksom inte. Det är ju inte så att barn inte vet hur dom har det och det är ju inte så att det inte går att se hur dom har det ihop med varandra eller hur dom förmår att samspela. Självklart vet föräldrar om deras barn är något så när lyckliga och om dom tycks trivas med livet. Alla som är nära barn ser dom utvecklas. Men man vill ha det hela i siffror och eftersom det är svårt mäter man det man kan. Man kan ange skolresultat i siffror, mobbning, antal diagnoser och annat men det som fungerar och ger goda humanresultat läggs åt sidan.
Nog finns kunskapen. Den finns invid tusentals pedagogers hjärtan och hos många, många älskande föräldrar. Må barnen få vara lyckliga och om den saken inte låter sig omsättas i siffror stanna då till och se in i barnens ögon. Må varje barn få ”höra till” och blomma ut i sina egna färger. Det är inte bara genom bildning utifrån faktakunskap som en god framtid kan skapas. Kunskapen måste bäras av människor som fick vara något sånär lyckliga barn. Människor som fått komma till sin rätt behöver inte trycka ner andra för att kunna se framåt. Människor som skymtat lyckan har en aning om hur den ser ut.
Bara en sådan sak, att slippa jaga genom livet efter något man aldrig sett torde väl var en sorts nåd. Att tidigt ha en aning om vad som verkligen är viktigt i livet och möjligen slippa irra vilse om och om igen. Det är svårt att söka det man aldrig sett, känt eller möjligen inte ens anat.
Som du förstår pappa, tvivlar jag. Jag som alltid sa att utvecklingen går framåt när du oroade dig för världen. Kunskapen om världen skulle, blandad med godhet, bli till klokskap menade jag och du skrattade när du såg hur engagerad jag blev. Du skrattade, inte nedvärderande utan som värmd av glöden i min framtidstro. Astrid skulle nog menat att vårt liv ihop danat min ”karaktär”. Vi stod på de svagas sida du och jag. Där står vi kvar eller hur?