Tonårspojken som står framför mig är upprörd. Han känner sig djupt kränkt och förödmjukad för att han måste gå på en lektion hos mig “som ett jävla särbarn”.
Han har tusen anledningar till varför han inte ska och tusen andra viktigare saker han måste uträtta istället. Han gör allt för att visa hur lite han bryr sig om att han kommer att få frånvaro, det är han ändå så van vid, och allt är ändå alltid hans fel. Hans föräldrar är dumma i huvudet, lärarna är efterblivna och ingen fattar nånsin hur han har det.
Min enda tanke är att behålla något slags lugn, oavsett vad alla förståsigpåare säger om “hårdare tag i skolan”, “mer disciplin” och “de måste ju lära sig att visa respekt”, jag har inget att vinna på att göra mig osams med pojken. Det är bara att försöka övertala, lirka och prata kontrollerat som gäller. Det är inte mitt fel att det har blivit så här i skolan, det gick snett långt innan jag kom in i bilden, medan jag fortfarande gick på lekis. Jag får bara jobba på utifrån rådande förhållanden, försöka förstå varför det blivit så här. Vilka faktorer i den här elevens skolgång har lett fram till denna reaktion?
Han fortsätter att protestera och går på om att jag inte vet nåt om hans liv och vad han måste hantera på sin fritid, jag håller med, det vet jag inte, men nu fokuserar vi på skolan, och jag tänker i mitt stilla sinne och han vet väldigt lite om mig och mitt liv också. Hur många gånger jag har stått inför pojkar som honom, mina egna söner inräknade. Vilken smärta det är att se sina små bebisar växa upp, bli tonåringar, och bete sig på det här sättet, vart kom det ifrån? En känsla jag antagligen delar med hans föräldrar. Men vi är alla idioter som inte fattar nåt.
Diskussionen pågår en stund och jag känner mig totalt dränerad efteråt, det kostar på att hålla sig lugn, dessutom gör det ju inte direkt underverk för humöret och självförtroendet att bli kallad efterbliven, hur professionell man än är och hur mycket man än fattar att det på ett sätt inte är personligt. Det tar på krafterna och det är en diskussion som aldrig går att vinna.
Vissa dagar är det extra jobbigt att ta del av skoldebatten, vi är slappa, kan inte hålla ordning och har helt tappat greppet. Sedan ska föräldrar hanteras som kräver att vi dessutom ska se till att deras barn har kompisar, trots att barnen själva inte har lärt sig hur man är en schysst vän. Det där med undervisning kommer ibland långt ner på listan. Det klarar vi av i farten bara.
Så kan det se ut en vanlig onsdag i februari. Hur var din dag?