När pappa kommit halvvägs i sagan ville jag att han skulle sluta. Jag stod inte ut med ankungens lidande. Pappa log ömt och sa; ”det blir nog bra” och så läste han vidare.
”Under den stränga vintern fick han utstå nöd och elände. Han låg i mossen bland vassen, då solen åter började skina varmt, lärkorna sjöng - det var härlig vår.
Då lyfte han med ens sina vingar, de susade starkare än förr och bar honom kraftigt framåt och innan han visste av det, var han i en stor trädgård, där äppelträden stod i blom och syrenerna blommade och hängde ner mot kanalen. Här var så vackert! Och ut ur de täta buskarna mitt framför honom kom tre vackra, vita svanar. De blåste upp fjädrarna och flöt så lätt på vattnet. Ankungen kände igen de präktiga djuren och betogs av ett underligt vemod.
– Jag vill flyga fram till dem, de kungliga fåglarna men de skulle hugga ihjäl mig, för att jag som är så ful vågar närma mig dem. Men det gör det samma! Bättre att dödas av dem än att nypas av ankorna, hackas av hönsen, sparkas av pigan, som sköter hönsgården och slita ont om vintern. Han flög ut i vattnet och simmade fram mot de präktiga svanarna. De såg honom och sköt med uppblåsta fjädrar fram emot honom.
– Döda mig bara! sade det stackars djuret, böjde sitt huvud ned mot vattenbrynet och väntade döden. Men vad såg han i det klara vattnet? Han såg under sig sin egen bild men han var inte längre en klumpig, svartgrå fågel, ful och stygg, utan var själv en svan.” H.C. Andersen
Sommarlovet närmar sig och det är lite av slutspurt i våra skolor. Nationella prov ska klaras av och betyg ska sättas. Även om många elever längtar efter sommarlov går många till skolan med glädje och nog finns det även elever som verkligen trivs i skolan. Skolan är den plats där man träffar gamla vänner och får nya. I skolan blir man kär. Det sociala samspelet och det lärande som finns i det är ofta lika viktigt som själva kunskapsinhämtandet. En bäste vän att vara med och en grupp att känna tillhörighet i. Någon som väntar när man kommer, hälsar och har saker att berätta. I skolan läggs grunden för den man kan bli och det handlar som sagt inte alls bara om ämneskunskaper. Skoltiden innehåller dessutom så många tvivel. Duger mitt utseende, duger jag i fotboll, är jag korkad som inte fattar matten, hur ska jag göra för att få vara med, är hen kär i mig? Man ska anta utmaningar trots att man rodnar så att kinderna bränner och man ska prata inför en grupp trots att målbrottsrösten sviker. Och så är det där med döden som med jämna mellanrum överfaller alla barn och leder till ett ältande. Måste alla dö, när kommer mamma att dö? Man vill inte tänka det.
Man behöver komma till sin rätt och hitta ett sätt att samspela. Man behöver bli sedd för sitt goda. Som barn älskade jag revanschen i sagan den fula ankungen. Tyvärr finns det många ”fula ankungar” som i andras ögon ser att dom inte duger och finner sin spegelbild hemsk. Dom ser inte ungdomens skönhet och inte de tusen möjligheter som ligger längs vägen. Det där är saker man behöver se i andras ögon nämligen.
”Jag vill inte bli så där arg, det blir svart”, säger den lille pojken som alls inte kan förklara varför han blir så arg. Det kan vi faktiskt ofta inte vi människor men efter som alla vuxna frågar honom om just det tror han att vuxna alltid vet sådant om sig själva.
Jag brukar tänka att det är bra att förstå sig själv lite för att kunna förstå andra. Vilket i mitt fall är en utmaning. Grejen med att förstå sig själv är såklart inte att då tänka att alla andra fungerar likadant. Snarare om att förstå att andra också kan ha goda avsikter även när de gör tokigt och att andra inte vill mindre väl än jag själv. Gällande sig själv känner man sig inte bara på det sätt någon vis man sa; ”av frukten känner man trädet”, man räknar även in det man ville ha gjort eller sagt. Gärna som ett litet plus i kanten. Man vill gärna räkna in sina avsikter på pluskontot även om dessa i föga grad påverkat sakernas tillstånd.
Hjältar och förebilder blir det ofta utifrån handlingar eller sina kloka ord. Vi som hoppas att bli sedda för våra avsikter och drömmar kan inte räkan med medaljer eller utmärkelser. Ändå tycks det mig som att jag ganska ofta ser avsikter i barns ögon och i barns gester. Goda avsikter.
Älskade barn jag önskar jag kunna låta dig se det mina ögon ser när jag ser på dig. Jag vill vara sjöns klara vatten och där låta dig se din spegelbild. Låta dig se det mirakel jag ser i dig! Sen vill jag se dig skrattade springa över blommande ängar mot alla tusen möjligheter.
Det var väl just den där revanschen du såg i mig pappa, som du planterade i mig. Jag såg mig i dina ögon. Undrar om du tänkte på det när du läste sagan om den fula ankungen för mig. Själv blev jag väl ingen svan men då och då vågar jag pröva mina vingar. Då och då får jag fortfarande för mig att allt är möjligt.