Saknar dagsljus, klar himmel, sol. Och normalitet. Den vanliga vardagen, inte den här fattiga versionen. Men på nåt konstigt sätt går tiden ändå, snart har vi levt i den här verkligheten ett helt år och det börjar bli svårt att komma ihåg hur det var innan, allt det där som var självklart. Gå på bio, se en konsert, krama om en kär vän. Reagerar varje gång jag ser folk i trånga utrymmen på TV, folk som hälsar med ett handslag, trängsel i varuhus och på gator. Förfasas när jag läser om “kramkalas” då de nya astronauterna anländer till ISS-rymdstationen. Vad gör de? Tänk om de bär på smittan? Så fort vi anpassar oss efter nya omständigheter ändå. Hör några elever prata om lärare som jobbar på distans som det självklaraste i världen, visste de ens vad det var för ett år sen? Skolan är annars ett kapitel för sig i pandemitider. Läser i ett kommentarsfält att om man vill undgå smitta ska man vara i skolan, för där verkar det ju vara riskfritt att umgås.
Men jag känner med gymnasieungdomarna. I våras fick de dra ett stort lass med distansundervisning. De kanske har yngre syskon som gick till skolan som vanligt, kanske föräldrar som gick till sina jobb, medan de i det närmaste isolerade sig hemma och knappt gick ut. Idag är det tvärtom, föräldrar jobbar hemma, vissa skolor även på lägre stadier har stängt, medan många gymnasieskolor håller öppet som om inget hänt. Nu pratar man om skolpersonal som samhällsbärare, skolan som en spjutspets mot framtiden, nästan likställda med sjukvårdspersonal. Man undrar ju vad de styrande tror skedde på skolorna tidigare, i våras till exempel, för då var det ju inga problem att stänga ner. Vi som jobbar ser hur negativt det påverkat många elever, men vad vet vi? Vi är ju bara lärare.
Om jag vore vårdpersonal skulle jag nog störa mig på en del av hyllandet, för det säger något om attityden till vårdyrket innan pandemin, då när ingen trodde att de själva skulle drabbas av något. Men nu kan plötsligt JAG komma att behöva vård och då är jag tacksam att de finns, för nu räddar de liv! Vad gjorde de i så fall innan? Självklart gör de alltid ett fantastiskt jobb, men hyllningar och applåder ger inget extra klirr i kassan.
Världen är upp och ner, saker planeras och ställs in, snart planeras inget ens en gång, det är ingen idé. Jag tänker inte käckt avsluta med håll i och håll ut, tål snart inte höra det, bara uthärda! Det måste vända nån gång.