Jag orkar inte mer och har ändå nyss vaknat. Hur orkar nyhetsuppläsarna? Kanske kan dom stänga av så att allt dom tvingas förmedla inte landar i hjärtat. Nåväl, jag förlorar mig i minnen.
Klockan 6 varje morgon gick vi till daghemmet pappa och jag. Jag var fyra år så promenaden tog en stund. ”Här är det många bilar, håll pappa i handen”, kunde pappa säga och när jag tog pappas hand visste jag att den faran liksom försvann. Vi gick med tunga steg uppför Vistvägen. En död fågel vid sidan om trottoaren fick mig att stanna och helt glömma bort att vi faktiskt hade bråttom. ”Den sover nu” sa pappa när han såg mina tårade ögon. Just det där lugnade mig på något sätt även om jag visst förstod att den var död. Så smög vi vidare, tyst för att inte väcka den. Vi fick lite mer bråttom då pappa sedan skulle gå till SAAB som låg åt andra hållet. En buss brukande varje dag åka förbi oss i uppförsbacken men den här dagen stannande den och dörrarna öppnades. Den leende busschauffören lät oss åka med. Det hemska med fågeln blandades med nått fint och snällt, en välgörande blandning för ett litet barn. När jag hängt upp min jacka på min krok kramade pappa mig. ”Jag kommer och hämtar dig sedan, det går fort” sa pappa och jag visste att det skulle ta lång tid men vilade ändå i orden och kramen. Jag visste också att det skulle göra pappa ledsen om han såg att jag var ledsen. Jag ville hellre göra pappa glad, efter förmåga. Barn vill göra gott när det är möjligt.
Det är sannerligen väl uttänkt eller slumpat om du så vill. Om det inte vore för sin förmåga att vara i det lilla, i detaljerna och i de små sambanden hade barn nog inte orkat med sin egen empati. Barn är i grunden mycket empatiska. När perspektiven med åren vidgas, när förståelsen för mänskliga samspel och allt det där med liv och död bildat hanterbara mönster i oss blir det också möjligt att känna empati med så mycket mer än det som är nära. Möjligt men inte var och en givet.
Den där lilla världen jag växte upp i hade utan tvekan sina mörka moln men all världens ondska nådde mig inte som den nu når våra barn. Den tilltro till världen jag bar med mig kommer många barn att sakna idag. Brist på tilltro bygger rädsla och nog tror jag att rädsla hindrar oss från att behålla vår empatiska förmåga. Det riskerar att bli ”jag” och de mina mot andra. I min barndoms sagor segrade det goda och ”så levde de lyckliga i alla sina år”. Det där med lycka betydde då att leva liksom bortom ondskan.
Nu diskuteras huruvida man ska prata med små barn om gängkrig och dödsskjutningar. Samma frågeställning har över tid gällt många olika områden. Ett enkelt svar önskas men finns inte. Utan tilltro till vuxenvärlden kan både det ena och det andra landa på tvären. För övrigt är inte barn lika bara för att de är just barn, även barn har en historia och även barn kan ha en trasig mörk historia. Barn saknar ofta vuxnas sätt att lägga skuld andra och stänga av empati som är tung att omfatta. Just på det sättet är barnen vårt hopp!
Pappa försökte lära mig att vara snäll och artig. Jag tror nog att det där med att vara snäll var en vanlig uppmaning från vuxna. Jag minns inga tydliga förklaringar kring begreppet snällhet men tror ändå att jag hade en hyfsad förståelse för vad det handlade om. Sedan skulle man inte ljuga eller likt Karlsson på taket roffa åt sig på andras bekostnad. En ledtråd till det där med snällhet fanns även i sagorna och ingen ville få en näsa som Pomperipossa. ” Synden straffar sig själv” kunde vuxna lite mystiskt säga och allt det där blev pusselbitar i min förståelse av världen. I skolan fick man lära sig budorden och även om en det som kallades begärelse till saker kunde var svårt att förstå var det mycket tydligt att man inte ska döda!
Många snällsaker finns kvar i mig. Jag håller fortfarande upp dörrar för andra när jag får chansen, jag stoppar skräp i fickan i stället för att slänga det där jag står och jag reser på mig för äldre som behöver sitta. Nåväl jag är dum ibland också och nog händer det att jag ljuger om nu sanningen ska fram.
Vi kan och behöver hjälpa våra barn till en förståelse av världen, en tilltro till sin del i samspel, en tilltro till sitt eget och andras värde. Vi behöver bereda väg så att barnen kan växa utan att tvingas dämpa sin empatiska förmåga. Ondskan kommer sannerligen inte från barnen!
Jag förlorar mig i minnen. Det är troligen bättre än att förlora sig i alkohol och andra droger. I just det där förlorade tillståndet tror jag envist på människan och framtiden, det goda kommer att vinna och drakar i olika former kommer att besegras! När jag tvivlar tar jag i fantasin min pappas hand, barnsligt ja visst men allra längst därinne är jag ett litet barn, är inte du?