Under samtal och arbete hade jag ordnat allt i räta linjer som i hopp om att denna yttre ordning skulle lindra stressen. Tänk att man gör sånt, gör elever så också eller kanske på helt andra sätt men i samma syfte. Jag tittar ner på frukostbordet och där är det nu är oordning, känner mig inte stressad och behöver inte yttre ordning för att stilla mitt inre kaos.
Jag har inte handhälsat på nästan två år, eller ja jo en gång när vanan han före tanken. Ska man börja handhälsa igen, vilka kan man börja krama? Man vill ju vara på ”säkra sidan” men vilken sida är det? Om personen på platsen bredvid börjar snora under fotbollsmatchen, ska jag gå hem då eller be hen gå hem? Jag funderar också mycket ”minsta symtom”, alltid är det nått liksom, så hur mycket ska man känna efter? Det är fortfarande lite ovant att söka sitt riktigt friska jag, nästan lite överambitiöst kan det kännas vid morgonkaffet.
Restriktionerna är borta och vi ska börja leva mer normalt eller som en del troligen tolkar det; leva som vanligt. Samtidigt kommer rapporter om att skyddet från vaccinationerna avtar fortare än beräknat. Självklart innebär detta stor oro för en del riskgrupper. Allt blir någon sorts bedömning gällande hur många som kan drabbas allvarligt. Det öppna samhället kommer att ha sitt pris som så mycket annat. Hur mycket hänsyn ska tas till, i olika sammanhang, sårbara individer? Vilka risker kan ses som acceptabla i olika aktiviteter?
MSB, myndigheten för samhällsskydd, och beredskap skriver:
”Ur ett psykologiskt perspektiv är det inte enbart riskbilden i sig som är av intresse, utan i lika hög grad hur människor uppfattar och tolkar den. Ibland framförs uppfattningen att information om risker gör människor överdrivet oroliga och rädda (Glassner, 1999). Den bild som framträder utifrån beteendevetenskaplig forskning är dock mer komplex och nyanserad (Wilkinson, 2001). Människor reagerar starkt inför vissa typer av risker, men tycks nonchalera andra.”
Vi förväntar oss att allt ska göras, om det finns nått att göra, för att motverka risker och de risker vi inte kan åtgärda är vi ofta beredda att acceptera. Vi lever med risker. Så länge ett fåtal drabbas blir det nästan acceptabelt och vad som är ”för många” tycks variera över tid och utifrån kontext.
Det finns också risker som kan undvikas men vi väljer ändå att t.ex. röka eller vad det nu kan gälla. Man kan inte vara rädd för allt hela tiden, hör jag någon säga, men det kan jag. Jag vill inte men kan, och då inte bara gällande mig själv. Jag har nog alltid oroat mig, jag vill veta att någon nått sitt mål med bilresan eller flyget. Jag kan vara vaken och vänta hur länge som helst. Det är väl någon felkoppling som blev någon gång i livet. Eller rättare sagt jag vet precis när.
Sedan finns det risker som inte tycks lika angelägna att undvika. Ibland beskrivs dessa risker utifrån personers funktionsvariationer vilka på något sätt tycks göra risken godtagbar. Ska individen anpassa sig eller samhället, troligen både och men när individen inte förmår passa in eller när dessa försök skapar psykisk ohälsa blir det mer tveksamt. På samma sätt som många, mycket olyckligt, drabbas av postcovid drabbas andra av postskola, postarbetsmarknad eller vad det nu kan vara.
Läser du tidningen, undrar min fru, eller bara har du den hos dig?
Jag väcks ur mina risktankar och ser ner på bordet där jag lagt tidningen prydligt kant i kant med bordet och ordnat även övrigt prydligt symmetriskt. Tänk om vi gör så med människor också, försöker ordna dem i prydliga rader bara för att det ger bot för vårt inre kaos. Gör vi så med elever alltmedan elever rusar runt för att stilla sitt inre kaos? Nu måste jag se till att göra mig i ordning och ta mig iväg till jobbet. Min fru är som vanligt klar före mig. Alltid har jag varit sen, efter gymnastiken i skolan, efter match med fotbollslagen. En sak i taget med överväganden och inte missa något. Är det också ett sätt att hantera sitt sinne, då kanske vi inte ska stressa barn som är som jag?
Det är så mycket att fundera på, sortera och försöka sig förstå. Tvärsäkerhet och symmetriska rader är överskattade företeelser.