Det är genomskinliga magtröjor och det är tajta kläder. Det är dålig självkänsla och orimliga size zero-drömmar. Jag minns dramat kring “posh spice”, Victoria Beckham, och hennes vikt för ett 15-tal år sedan. Hon ansågs sjukligt smal, och det blev ett ganska hårt drev. Det som då, för kanske 20 år sedan ansågs vara helt galet är idag mer normaliserat.
Sjukt.
Jag önskar att jag kunde säga att jag själv är oberörd av tramsiga skönhetstrender. Det är jag verkligen inte. Inte nog med att jag sitter här med designnaglar byggda på salong. Jag har för stunden inte kunnat få någon tid hos min franstjej under semestern, och ser därmed ut som en skadeskjuten skabbräv. Och wow vad det påverkar min självkänsla negativt. Hur larvigt som helst, men ändå ett faktum som inte går att bortse ifrån.
Man skulle kunna tycka att det är rent trams att ens må dåligt över de avsaknade fransarna. Men det gör jag, likaväl som jag stör mig på om naglarna gått av eller på annat sätt ser ofräscha ut. Jag har tydligen lindat in min självkänsla i kosmetiska snuttefiltar.
Jag trodde jag var större än så. Eller åtminstone hade mer självkontroll.
Men nej. Ska sanningen fram så har jag sneglat både mot fillers och botox. Jag följer bantningstrender och provar det mesta som inte är för dyrt. Allt för att stoppa tidens tand, eller åtminstone få den att tugga lite långsammare.
Nu pratar jag inte om extremer, utan om att “se naturlig ut, men samtidigt hjälpa naturen på traven”.
Finns det ens en sån sak?
Den kosmetiska snuttefilten tenderar att kräva mer och mer. Man börjar med naglar och fransar och slutar med ansiktslyft och bantning. I alla fall tror jag att det är lätt att man hamnar där.
Jag inser att jag rättat in mig i ledet och är lika långt nedgången i skönhetsträsket som alla andra även om jag inte tagit till varken kniv eller nålar – om man inte räknar in tatueringar.
Skönhetstrenderna lämnar ingen oberörd. Det är bara en fråga om hur långt man är beredd att gå, oavsett om det gäller skönhetsbehandlingar i form av hudvård eller om det är med kontroversiella ingrepp.
Min egen gren, ridsporten, är inte känd för en hög toleransnivå för den som är annorlunda. Numera “ska” ingen häst bära ryttare över cirka 60 kilo. Oavsett ras eller storlek på hästen. Ätstörningar hos utövare av sporten blir allt vanligare, och det känns som att det inte finns någon som riktigt vill prata om problemet. För det är ett problem. Ett jätteproblem. Hur många vuxna väger under 60 kilo, egentligen?
Jag tror knappast att ledande världsettan Henrik von Eckermann gör det i allafall. Han är trots allt nästan 190 centimeter lång.
Det går inte att skriva en krönika i dessa tider utan att nämna det svenska hopplandslagets enorma prestation i VM i danska Herning i veckan. Ett VM-guld till landslaget, ett historiskt sådant. Samt ett individuellt guld till världsledande Henrik von Eckermann och superhästen King Edward. Sällskap i den individuella finalen hade han av VM-debuterade Jens Fredricson medan legendaren Peder Fredricson, samt Malin Baryard Johnsson inte tog sig till individuell final.
En prestation att vara stolt över.
Något man förresten egentligen alltid borde vara över sig själv – oavsett om man är med i VM eller råkar sakna ögonfransar.