Flickan framför mig vet inte vart hon ska börja sin berättelse. Skolan har varit tuff då den högst ovilligt format sig efter hennes behov.
När hon berättar om det är hon arg. Hon lägger inte all skuld på sig själv som så många andra. Hon vet att hon har rättigheter samtidigt som hon undan för undan lärt om sina svagheter. Trots att hon har haft det svårt med sin skolgång och sitt liv har hon en känsla av värde. Vår känsla av värde får vi först och främst i hemmet – eller inte. Allt vi är med om stärker eller förminskar vår känsla av värde. Självkänsla, känsla av sitt värde, är en viktig byggsten alltså. För att kunna vara drivande i sitt eget liv behövs dessutom förmågor av olika slag. Man behöver kunna sätta ord på vilket stöd man behöver om man inte har turen att möta en vuxenvärld som hjälper till med den saken. Man behöver dessutom någon form av tillit till omvärlden och även den byggs mycket tidigt i livet– eller inte. Den som har tilliten står lugnt i kön i förvissning om att även hen kommer att få del av det som köas till. Den som känner tillit till skolan behöver inte skipa sin egen rättvisa utan litar till att hen får hjälp när det blir svårt.
Vi behöver alltså tillskriva våra barn en känsla av sitt värde. Vi behöver göra det som föräldrar och som skola. För att känna sitt värde behöver man mötas respektfullt och utifrån ett intresse för den man är mer än lösa föreställningar. Man behöver också se sitt värde i att man blir försvarad när man är svag. Vi vuxna behöver dessutom skapa tillit genom att kunna litas på. Alla vardagliga ”om en liten stund” måste också bli en liten stund och alla ”det gör vi i morgon” måste faktiskt bli av.
Flickan framför mig fångar mig alltså med sin berättelse och efter en stund finns inget annat. När barn väl får och kan säga vad dom behöver måste väl ändå allt vara möjligt, ”jag kan inte det här själv vill du hjälpa mig?” I grunden är ju detta den viktigaste framgångsfaktorn för oss människor, just det där med att hjälpa varandra även om somliga tyckas driva andra teser i egna små mörka rum.
Livet är ingen dans på rosor och de flesta av oss har väl förlikat oss med just detta faktum. Men samtidigt blir det för en del allt för många svåra saker samtidigt. ”Man får bara det man orkar med” vet jag att det påstods i konversationen jag minns från min barndom. Jag finner mig undrande inför detta påstående då många uppenbarligen får så mycket mer att släpa på. Möjligen låg det någon sorts uppmaning om att skärpa sig och klara av det man måste i det där. ”Bra karl reder sig själv”, ”själv är bäste dräng” är annan samlad visdom från min barndom. Men ingen kan, som bekant, lyfta det man inte orkar eller flyga på vingar man saknar.
Att komma fram till en annan slutsats än att man ska ge hjälpa den som ber om hjälp, tycks mig knepigt. Tänker man då att man själv aldrig kommer att behöva hjälp eller ser man sig själv som ett undantag från den regeln? Den läroplan jag håller hårt vid mitt bröst framför en viktig tanke när den uppmanar till solidaritet med svaga och utsatta. Den handlar då också om andra utanför den närmsta gruppen. Just den delen av läroplanen är ristad i min själ och låter sig aldrig raderas.
På kulturnatten framförde ”Efterfesten” Pughs ”nationalsång” på ett sätt som blev en markering för att bry sig om. ”Lögnarnas lakejer säger: tänk på dig själv, målar upp din egoism och säger: bara välj”, sjöng basisten. ”Ge oss människan” sjöng hela bandet så att en rysning gick över ryggen. Jag tänkte på varje människas värde, på ängsliga barn här och långt borta, på svaga och utsatta och på tiggaren utanför Mirum galleria.
Jag tänkte på solidaritet och betydelsen av att inte vara en ”lort”. Jag tänkte på alla som gör nått av det andra bara pratar om, som du Ina!