Min förkärlek till svenska låttexter, däribland Cornelis , Thåström och Plura, är ingen hemlighet. Den här tiden på året söker jag rätt på Eldkvarns dänga “ Pojkar, pojkar, pojkar ”som släpptes 1979 från albumet med samma namn. Med tanke på det år vi lagt bakom oss, ligger den banala refrängen “ Pojkar, pojkar, pojkar, här kommer ett hundår till... fyra hjul som rullar, här kommer ett hundår till ” nära till igenkänning. Även om låten är kultförklarad på konserter och efterfester, har jag egentligen aldrig tyckt att texten är särskilt bra. Men i och med hundåret 2020, har den förtjänat sin profetiska innebörd.
Jag tror inte att 2021 blir ännu ett hundår, men realisten i mig tror på ett “omställningsår” där vi tålmodigt får förhålla oss till både lättnader och restriktioner.
När jag scrollar igenom mina foton från 2020, ser det harmoniskt ut på ytan. Så var det också, även om bokslutet säger något annat. Jag tittar på februaribilderna från Mexikos sagolika stränder och trots att det var mindre än ett år sedan, känns det så avlägset. Jag minns säkerhetspersonalens fråga på Arlanda, om vi möjligtvis hade varit i Kina under de senaste två veckorna. Varför skulle vi ha varit i Kina och varför var det intressant? Jaha, ännu ett virus som florerade på andra sidan jordklotet. Det berör väl inte oss? Vi hade bara Tulums stränder och det turkosfärgade vattnet på näthinnan. Kina och virus oroade oss inte.
Innan vi hunnit googla “Lombardiet”, registrerades de första fallen i Sverige. Folk blev inte bara sjuka, de blev fruktansvärt sjuka av virusangreppen, där till synes friska människor plötsligt hamnade i respirator. Över 8000 människor har hittills dött av Covid-19 i vårt land och under året kände nog de flesta hur det kom allt närmare. Själv klarade jag mig första halvåret, men när andra vågen svepte in i höstas stod också jag med ett positivt provsvar i handen. Jag tackar högre makter för att symtomen blev lindriga, men en natt sögs jag in i oron och funderade på om inte andhämtningen blivit tyngre. Värre än så blev det inte för mig.
Av 2021 förväntar jag mig det värsta, men är samtidigt mån om att hoppas på det bästa. Jag förväntar mig inte att vaccinationen kommer att ske helt friktionsfritt. Det kommer säkert att krångla lite, både med leveranser och bieffekter. I värsta fall uppstår det nya mutationer som vaccinet fullt ut inte biter på. Jag förväntar mig att hobbyepidemiologerna kommer att fortsätta sin kamp om “de rätta besluten” i varje enskilt ögonblick. Och vad vet jag som bara är en medborgare som brukar litar på såväl myndigheter som vetenskap? Även om det inte alltid är glasklart vad som är vad och vem som är vem.
Hoppet ställs i första hand till själva vaccinet som nu levereras i stora doser och som redan har injicerats i några av våra seniorer på boenden runt om i landet. Jag hoppas och tror att majoriteten ställer sig i kö för att immuniteten ska bli möjlig. Och nej, viruset är inget biologiskt vapen i en mystisk konspirationsteori, det är en pandemi som kan hejdas om tillräckligt många människor vaccinerar sig. Foliehatt av, tack.
Om allt går som planerat, tror jag att de eländiga begränsningarna i det sociala umgänget successivt kan upphöra. Jag tror att det dröjer länge innan kindpussar blir kutym, men om vi får ner smittan så bör vi snart få träffa våra nära och kära igen. Inte bara chimärt på en utomhusfika i snöblandat regn, med behörigt avstånd, där ingen hör vad någon säger och alla blir förkylda istället. Nej, jag tror att vi ganska snart får åtnjuta närhet på riktigt igen.
Visst, jag ser också fram emot resor, att få byta munskydd mot solhatt, men jag längtar mest efter en normalisering, där man får träffa sina föräldrar igen, få umgås utan skam med vänner och att få gå på fotboll och se IFK Norrköping spela på Parken. Jag tror och hoppas att vår nye tränare Rikard Norling kan få ihop de talangerna i IFK till ett lag och att det leder fram till ett nytt efterlängtat SM-guld. Det är väl inte att hoppas på för mycket?
IFK Norrköping i all ära, men framför allt hoppas jag att vi, med vaccinet som krycka, kan avlasta den plågade sjukvården och att vi lär oss något om värdet i att ha en beredskap för att det värsta kan inträffa, men samtidigt ha kvar framtidshoppet. Om ett år vet vi om Plura fick rätt, då får vi se om det blev ett hundår till, eller om det blev något helt annat.
Den som lever får se…