Det är så kallt fast termometern påstår att det bara är minus 2. Jag huttrar där jag vandrar genom stan.
Jag borde inte frysa tänker jag eller rent av säger jag åt mig själv. Ibland känner man på sätt man inte borde känna. På sätt andra inte tycks känna. Jag ser mig omkring bland de jag möter, kanske håller dom bara masken för dom ser inte ut att frysa. Jag tar en genväg eller en varmväg genom Domino och in på Linden. Där finns fler som jag, jag ser dom värma sig. Några sitter andra står men de flesta ser väldigt slitna ut. Nåja jag ser väl inte helt osliten ut själv men livet sätter olika spår beroende på hur vägen sett ut. Somliga har vandrat mycket kalla och krokiga vägar. Utifrån mina ständiga tankar kring barn och barns möjligheter försöker jag lite i smyg få syn på barnet i dessa slitna människor. Det längtande, skrattande och lustfyllda barnet. Barnet som trodde livet om gott och med tiden blev mycket besviket.
Tanken fastnar i mig. Alla små barn jag sett växa upp och hamna på kalla vilse vägar. Alla överlevde inte. Tårar blir till is på mina kinder. Det är inte läge att gråta nu tänker jag och knäpper rocken till sista knappen. Utanför Spiralen sitter den sjungande kvinnan som nu slipper tävla med julmusik. Jag funderar på hur hon orkar sjunga hela dagarna men tänker sedan att det kanske inte handlar om att ”orka sjunga” utan om att ”orka” helt enkelt. Att sjunga för att orka är väl ett skapligt val.
Man ska förändra det man kan förändra och i övrigt ”orka” eller än bättre bli sams med det som är. Man ska ”orka” kylan men i möjligaste mån förändra så att alla barn kan få blomma och inte stela till slitna, vilsna vuxna eller arroganta individer som inte förmår känna empati med andra.
Jag minns min barndoms sagor. Jag ville vara prinsen som besegrar draken, vinner prinsessan och halva kungariket. Detta sagt även om det tog sin tid att förstå vad prinsessan hade med saken att göra. Sedan förändrades bilden av prinsessan till bilden av en självständig kvinna att stå sida vid sida med mot drakar och allehanda orättvisor. Det onda var verkligen det onda och det goda var det goda. Allt blev mer komplext med åren men jag bär ännu en längtan att besegra drakar och ett fåfängt hopp om lyckliga slut som i sagorna. Jag är barnslig nog att vilja väl. Det är kanske därför jag fryser, tänker jag där jag åter vandrar på Drottninggatan.
Det är kallt men jag är trygg. Det sägs att människor i terrorutsatta länder har lärt sig att undvika vissa platser, att på restauranger och kaféer sätta sig så man har överblick och att parkera bilen så att man lätt kan lämna platsen. Vad är väl kyla mot otrygghet även om man är van vid den.
En elev jag möter beskriver just en otrygghet som eleven påstår sig vara van vid. Att ständigt se sig över axeln, att undvika vissa platser och elevgrupper. ”Jag är van”, säger hen. Jag undrar vad det gör med en människa det där med att vara van vid otrygghet. Vad händer med den som tvingas leva så? Även om vi är anpassningsbara vi människor finns det saker som i anpassningen sliter hårt på oss. Likt frön behöver vi någon sorts bördig jord för att bli det vi möjligen kan bli.
Jag har en pågående spellista att gå i takt till och jag försöker gå dubbel takt för att frysa mindre. Vemodiga sånger i moll avlöser varandra. Dessa borde inte göra mig glad men de liksom styrker och värmer mig. Man borde inte känna så. Ibland känner man på sätt man inte borde. Så borde jag ta mer fasta på värmen i musiken än kylan i luften, mer fasta på dom som vill andra väl än de som gör illa och mer på hoppet om lyckliga slut än rädslan för motsatsen?
Det är snart sommar igen, som pappa brukade säga, vilket kan vara en tröst även om den gode faren redan första varma sommardagen lika självklart kunde säga ” det är snart höst igen”. Förmodligen hade han vant sig vid ”ups and downs”. Drakar kommer i många olika former och alla kan kanske inte besegras men dom ska ge tusan i våra barn!
Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter. (Nils Ferlin)