Det är inte ofta jag lyssnar på Sting. Men häromdagen gjorde jag det.
Han har en sång som heter Russians. Den är inspelad på åttiotalet, mitt under det kalla kriget.
Rädslan för kärnvapenkrig var en högst verklig och närvarande skräck under de åren. Människor på båda sidor om järnridån byggde vanföreställningar om den andre. För att hata måste man omänskliggöra fienden. Det går inte att hata en människa som är som du själv. Du måste skyffla runt med ton av mörker och ösa ner skiten hos din fiende för att han ska kunna fortsätta vara din fiende.
I den sången sjunger Sting bland annat: “I hope the russians love their children too”. Enkelt översatt: Jag hoppas ryssarna älskar sina barn de också.
Den här gången tänkte jag på tillståndet i vårt eget land, den oerhörda polarisering som sker i det offentliga samhället. Det finns en “god” sida som säger sig älska olika, som skryter om sin tolerans och respekt men som inte har några problem att tydligt och klart hata människor som, enligt dem, står på den “onda” sidan.
På bara några få år har en ravin öppnat sig mellan etablerad och oetablerad media. Avståndet mellan stad och landsbygd, mellan politisk och medial elit och vanligt folk har aldrig varit större. Människor som bor där jag bor dikterar villkoren och sätter agendan för en värld och ett land som resten av folket och landet inte känner igen sig i. Svensk vänster har retirerat hela vägen till Hornstull och står där och fäktar och föraktar arbetarklassen för att den röstar på “fel” parti.
Det nya i denna hiskeliga sörja är att den politiska och mediala eliten sitter i samma båt. Det är de som ror båten nu, inte staten och kapitalet.
För många journalister handlar det inte längre om att i praktiken hjälpa en medmänniska, utan om ett medialt och kulturellt krig där de äntligen får visa hur förtvivlat godhjärtade de är. Det är solidaritet utan innehåll, ett förhållningssätt, en pose, en grimas, en god min, en distans, ett sätt att hålla tillbaka ett folkligt uppror.
På många sätt (alla outtalade och de skulle aldrig erkänna det) känns det som om journalisterna, (denna lilla elitistiska och inflytelserika klick) lagt patent på den goda kampen. Fienderna är vanligt folk och, i särklass och framförallt, Sverigedemokraterna. Det finns få saker som journalister avskyr så mycket som Sverigedemokrater.
Resultatet ser vi. Folket gör som folket alltid gjort, nämligen uppror mot makten. Även när makten tror sig ha patent på vem som är “god” och vem som inte är det.
Folket bygger landet.
Jag hade en gång den naiva föreställningen om att man bör samtala med människor man inte delar uppfattningar med. Men efter att ha ätit lunch med Sverigedemokrater och efter att ha blivit jagad av krigsrubriker och fått sparken från två tidningar, en webbsida om italiensk fotboll och ett bokförlag så inser jag att man inte gör så i det här landet.
Man kan nästan känna besvikelsen och uppgivenheten hos makten, både den mediala och den politiska, när det i dagarna kom fram att just SD fortsätter växa.
Det är som om media inte riktigt begriper hur detta är möjligt. Å ena sidan har vi ett växande stöd för att Sverige ska ta hand om flyktingar, och å andra sidan växer SD.
Vad gör vi för fel?
Det är då jag tänker på Sting och hans sång. För tänk om det är så att även människor som sympatiserar med SD är för en solidarisk och generös människosyn? Bara tänk tanken i några sekunder. Tänk om det faktiskt är så att din fiende inte är den du tror att han är. Kan man vara sverigedemokrat och vara generös mot människor i nöd på samma gång?
Så länge den mediala och politiska eliten envisas med att utmåla hundratusentals människor i det här landet som hjärtlösa rasister kommer ravinen mellan folklighet och elit att öka. Vi behöver lägga ner vapnen och bjuda in till samtal, kanske just med dem vars uppfattningar vi inte delar. Det är dags för den självutnämnda och politiskt korrekta eliten att verkligen mena det de säger när de skryter om hur toleranta och vidsynta de är.