Jag får även för mig att jag orkar vara vaken länge för att allt detta ska kunna bli av. Jag vill såklart även träffa barn och barnbarn, kanske även hinna träffa goda vänner.
Tillbaka i vardagar och arbete går all kraft till att hitta lösningar för barns bästa. Jag vill dessutom gärna bidra till att färre problem ska uppstå. Hemma står en stor tom tavelduk som en påminnelse om de prioriteringar som liksom bara blir.
Barnkonventionen är lag. Nog vet jag att lagar inte alltid följs men en lag för barns bästa måste man väl ändå följa? Just detta faktum att barnkonventionen blivit lag är ett tecken på en utvecklad barnsyn. Vi som varit med ett tag kan tydligt se hur synen på barn förändrats över tid. Lagen förtydligar att barn har rättigheter som inte kan förbises. Nu är ju barnkonventionen lag i många läder och resultaten skiftar. Lagar man omfattar och förstår meningen med efterföljs troligen bättre än lagar som ses som oväsentliga. Somliga lagar tycks det vara mer okey att bryta mot, vanemässigt rent av, alltmedan andra lagöverträdelser skapar upprörda känslor. Trafikregler, så som hastighetsbegränsningar, tycks vara ganska lätt att bortse från vilket kan tyckas förvånande då vi torde vara väl införstådda med dess mening. Just avsikten att färre ska dö i trafiken är ju ganska tydlig.
Barn är i en beroendeställning till oss vuxna. Barn saknar ofta ord för att förklara känslor och upplevelser. Inget konstigt i den saken då var och en av oss vet att när saker blir riktigt svåra är förklaringarna inte lätta att formulera. Att vi vuxna sedan har en tendens att läsa in onda avsikter i barns handlingar tycks vara något som sitter hårt fast. När man finner sig utgå från att man själv är mer god än de barn man möter kanske man behöver tänka ett varav till. När barn inte förmår följa de regler vi satt upp kanske man ska begrunda hur man själv förhåller sig till regler och rent av lagar. Den som inte alls kan se sina egna brister och tillkortakommanden får ofta svårt att förstå andra människor.
En elev jag träffar, som har svårt att följa skolans regler, berättar att hen fått som straff att inte få spela fotboll på rasten. Hen behöver stöd för att kunna fungera väl i skolan men straffet kommer inte att hjälpa. Vuxenvärlden tycks ofta handfallen inför de svårigheter barn har i skolan men barn är inga mysterier. Vi människor behöver i stort sätt samma saker även om en del av oss behöver lite mer av något och barn är människor. För egen del har jag ett knasigt behov av positiv feedback vilket alla har men inte i lika knasig omfattning som i mitt fall. Jag orkar så mycket mer om någon ser och bekräftar det jag gör och jag tvivlar alltid.
När nu barnkonventionen är lag kan man förvänta sig att barn alltid får säga sin åsikt i frågor som berör dem. Beslut som berör barn ska fattas utifrån ”barns bästa” vilket då måste klarläggas. Man kan alltså inte som vuxen bara tycka i största allmänhet. Inget av detta betyder att det alltid blir som barn vill eller att barn inte har ansvar. Men barn ska få säga sitt och få möjlighet att ta ansvar.
Även organisatoriska beslut ska ha sin grund i barns rättigheter och barns bästa. Om pengarna inte räcker till för att göra det bästa för barn ska detta synliggöras och alltså inte döljas i bortförklaringar. Just den delen blir troligen något att träna på. Den bästa barngruppsstorleken och bemanningen är fortfarande den bästa även om pengarna inte räcker till. Vad som är den bästa barngruppsstorleken klargörs utifrån forskning, pedagogers beprövade erfarenhet, barns beskrivningar och vårdnadshavares upplevelser.
Ja jag vet att jag tjatar om barns rättigheter. Jag tror mig veta att satsningar på barn påverkar framtiden. Jag tycker mig ha kunskap om den saken. Dessutom berör varje barns tårar något i mig och ger mig lust att flytta berg för just detta enda barn.
Hemma påminner en tom tavelduk om att allt måste ha sin tid. Det är svårt för oss vuxna att prioritera på ett klokt sätt. För barn är det ofta helt omöjligt. Barn som har det svårt i skolan blir ofta så slitna att de ger upp sina fritidsintressen.
Det finns en enorm drivkraft i oss människor. En kraft som får liv i ett fungerande sammanhang. Ibland behöver vi hjälp, en dörr behöver öppnas för oss, någon behöver uppmuntra och ibland kan en kram befria oanade förmågor.