Jag minns en klump i magen och hur en äldre fröken spelade Bered en väg för herran på en andfådd liten tramporgel.
På rasterna rådde djungelns lag. De stora killarna lekte stridsvagn och tog varandra i armkrok och sprang rakt på oss mindre barn och trampade skrattande ner oss.
Vi hade ofta vikarier och det hände att de rusade ut gråtande efter bara några lektioner. Min kompis Rainer fick en gång så mycket stryk att han låg avsvimmad en lång stund utanför klassrummet. En flicka blev jagad över skolgården och fick sina kläder avslitna. Det var i slutet av det drogliberala sextiotalet. Flera av mina skolkamrater blev heroinister några år senare.
En dag kom den unge lärarvikarien Ronny till vår klass. Han hade långt hår och jeansjacka och såg vältränad ut. Klassen gjorde sig redo att sätta tänderna i ännu en oerfaren ung springvikarie. Någonting väldigt märkligt hände på bara några veckor. Det är svårt att beskriva hur, men på något sätt lyckades Ronny på kort tid ta kontroll över klassen och låta ett obekant lugn sänka sig över oss.
Ronny höjde aldrig rösten som jag minns det. Han hade en avspänd, naturlig auktoritet som fick kaxiga små förortskillar att lyssna på honom istället för att gasta de fulaste ord de kunde som de brukade göra när det kom en vikarie.
Men framför allt tyckte han om barn och han var inte rädd för konflikter eller att sätta de gränser som ungar från kaotiska miljöer så väl behöver. Tidigare hade ingen velat ha med vår klass att göra i onödan men Ronny ordnade utflykter och fotbollsturneringar och berättade om vad hormoner gör med kroppen när man kommer i puberteten. Elvaåringarna i förortsskolan lyssnade noga och jag minns fortfarande hans finurliga dribblingar när han inte kunde låta bli att hoppa in i något av lagen i fotbollsmatcherna. Han hittade på hejarramsor åt oss och fick oss att känna magin i att vara ett lag som höll ihop och drog åt samma håll.
Ronny var en gladlynt kille men om man stod i utkanten av skolgården på en rast kunde han komma fram och ha ett mer allvarligt samtal och fråga om läget och varför man inte lekte med de andra barnen. Det fanns ett outtömligt behov av manliga förebilder bland ungarna i klassen. Själv hade jag huvudet fullt av superhjältar och karoliner och var kanske den som mest av alla behövde någon verklig person att se upp till och lita på.
När terminen var slut fick Ronny inte jobba kvar längre eftersom han inte hade lärarexamen. Föräldrarna protesterade men rektorn gav inte med sig och Ronny försvann ur mitt liv. Vi fick en utexaminerad, konflikthämmad lärarinna istället och kaoset återkom och blev värre än någonsin.
För ett par år sen fick jag ett infall och kollade om Ronny fanns på Facebook. Han hade två sidor, en mer privat och en där han skrev om politik. Nästan vartenda inlägg handlade om invandring och kriminalitet.
Ronny skrev långa texter om socialarbetare som behöver livvakter, torghandlare som lurar åldringar, om gängskjutningar, salafister och påskupplopp. Ofta återkom han till år 1975, då han ansåg att regeringen under Olof Palme klubbade igenom en multikulturell politik som sedan steg för steg ödelagt Sverige.
Tonen i hans inlägg var bitter, ofta aggressiv. Han skrev att han hade jobbat med integration av arbetslösa invandrare från Mellanöstern. Han ansåg att Sverige har blivit lurat av hundratusentals immigranter som skott sig på svenska skattebetalare. Ronnys positiva människosyn var som bortblåst. Han skrev om människor från korrupta länder som lärt sig ljuga sen barnsben.
Det var omöjligt att känna igen den gamle Ronny. Han lät förgrämd, nästan hatisk. Bara när han skrev om fotboll anade jag killen som var min idol när jag var elva år.
Det var många år sen Ronny lyckades ena en liten förortsklass och få de bråkiga killarna att sluta slå varandra på käften och samsas i en fotbollsmatch istället. Sverige har förändrats i grunden sen dess. Men det behövs fortfarande en Ronny, så som han var när jag först mötte honom. Det behövs massor av Ronny. Det behövs en enande kraft, som kan samla brokiga skaror och få dom att dra åt samma håll, som kan ingjuta självförtroende och framåtanda hos de som lever i trasiga miljöer. Som inte ser människor från underklassen som problem eller offer. Ungefär som Ronny, eller som ledarna i det gamla arbetarpartiet var så enastående bra på när jag gick i en bråkig förortsskola för länge sen.