För 60 år sedan, dagen efter min femte födelsedag, inträffade en skolskjutning i Sverige, detta i samband med dans i skolans gymnastiksal. Sju ungdomar skadades och en så allvarligt att han senare avled. Gärningsmannen hade druckit alkohol vilket var en del av hans förklaring, han ansåg sig även ha påverkats av våld i cowboyfilmer och främst då den tidens storserie Bröderna Cartwright. Detta antagande ledde till en motion i Sveriges riksdag för att utreda filmvåldet.
Jag vill inte påstå att jag minns det där. Min värld var liten på den tiden. När jag så småningom fick se på Bröderna Cartwright sa pappa till när jag skulle blunda vilket jag såklart gjorde. Jag tror inte att pappa var rädd att jag skulle komma att bli våldsam genom att se skjutandet, det var snarare så att han inte ville att jag skulle bli rädd. Farfar, som lite senare samma år skulle lämna oss, levde sig in i slagsmålscenerna så pass att ha satt där i sin fåtölj och viftade med nävarna.
Jag funderar på vad mina barn sett under sin uppväxt och på vad mina barnbarn ser. Hur påverkas barn egentligen? Det handlar ju inte bara om själva våldet utan även om hur barn bygger sin förståelse av världen. Sagor kunde skrämma mig minns jag. Som sagan om Hans och Greta. För dig som missat den kan jag berätta att Hans och Greta bodde fattigt med sin far och styvmor. Styvmodern övertalade pappan att han skulle lämna barnen i skogen. Den häxa de sedan träffade var såklart skrämmande då hon hade för avsikt att äta upp barnen. Väldigt elakt minst sagt och skrämmande för barnet Stephan. Men möjligen var det än värre att föreställa sig att pappan skulle vilja lämna barnen vilse i skogen. Kan pappor göra så?
Min barndoms uppdelning i onda och goda var ändå ganska enkel även om det var oklart för mig varför en del skulle vilja vara i de ondas gäng. Dels förlorande dom alltid men gjorde ju dessutom fel. Uppdelningen mellan onda och goda är inte längre lika enkel och inte ens i filmer vinner alltid det goda. För egen del lärde jag mig att lätt känna igen de onda i filmer vilket skulle visa sig betydligt svårare i vanliga livet.
Få människor kategoriserar sig som onda. Var och en försöker inför sig själv motivera sina handlingar för att inte känna skuld. Vi har dessutom lätt att se det goda och de goda avsikterna i oss själva men betydligt svårare gällande andra. När vuxna ska motivera och förklara sina handlingar kan det bli mycket omständligt. Barn försöker ofta göra detsamma även om deras förklaringar är lättare att knacka hål på.
I dagarna framkommer att somliga trängt sig före i vaccinationskön vilket dessa personer har långa förklaringar till. Hade det handlat om barn hade vi bara sagt; ”säg bara förlåt”. Nu är väl inte detta ett exempel på den största ondskan i världen men väl ett exempel ”tänka fel” och förstå världen fel. Är alla människor lika mycket värda och är solidaritet något som världen behöver?
Det skulle, då för länge sedan, visa sig att den unge man som sköt på skoldansen hade åtskilliga sår att bära på, känslor som var i obalans och kom att leda till en fruktansvärd handling. Många hoppas att lösningarna ska var enkla. Att hårdare straff ska få stopp på möjliga utförare eller värre, att dessa personer ska låsas in och att nyckel helst ska kastas bort. Andra vill censurera film och tv-spel, film som nu uppenbarligen visar allt grövre våld. Den andra vägen, som handlar om att säkra uppväxten för alla barn, tycks för besvärlig. Trygga barn som får komma till sin rätt, ett samhälle med rättvisa möjligheter där kloka vuxna förstår att barn i grunden är goda.
Ett barn ligger i sin säng och oroar sig för morgondagens skola, kommer dom att göra som dom gjorde igen eller värre, vem ska jag vara med? Jag minns hur jag som barn kunde dela oro med min nalle men vet att det som egentligen krävs är kloka vuxna. Nallar förmår liksom inte.