Efter höstlovet saknades en elev i klassen. Visst, det händer att gymnasieelever hoppar av sina studier, men det brukar inte komma som en överraskning, skriver Anna Hellerstedt, som till vardags jobbar som lärare i Finspång och som skriver krönikor i Folkbladet en gång i månaden.

Senare under dagen lyckades min kollega få tag i eleven per telefon. Då befann sig personen redan i ett annat land. Utvisad ur Sverige.

Jag vet att den här familjen inte är den enda som tvingats lämna Finspång och Sverige den senaste tiden. Att utvisa unga människor som bott i Sverige i minst fyra år, som talar svenska, integrerat sig, arbetar eller kommit in på och studerar på gymnasieprogram inom bristyrken som leder till yrkesexamen och jobb verkar rätt galet. För individen en katastrof. För Sverige osmart. Gruppen pensionärer växer och fler människor i Sverige blir allt äldre. Det kostar, samtidigt som vi behöver satsa på våra barns utbildning och framtid. Det finns många branscher som skriker efter arbetskraft, så varför inte ta vara på unga som vill utbilda sig, eller redan har jobb, som har många yrkesverksamma och skattebetalande år framför sig. Satsa alla kort på integrering och ta vara på all den arbetsvilja som finns. Det är svårt att göra en svängning och börja skriva om något annat i en krönika som nyss tagit upp saker som du just läst, men just nu kom jag av någon anledning att tänka på det lilla öriket Vanuatu mitt ute i Stilla havet.

För några år sedan läste jag om en undersökning där ett stort antal personer från många länder intervjuats om lycka. Resultatet visade att jordens lyckligaste människor levde i just Vanuatu. Naturligtvis övertalade jag maken och började planera för en resa dit. Var befolkningen där lyckligare än vi andra? Vi reste runt i tre veckor och naturligtvis har jag inga vetenskapliga svar. Det fanns det anledningar att oroa sig även där. Till exempel att öarna ibland drabbas av naturkatastrofer som vulkanutbrott, orkaner, tsunamis o s v. Vad kan det då ha varit som gjorde dem generellt lyckligare? Kanske att de flesta lever nära sina familjemedlemmar och vänner? Det kan lika gärna vara din syster eller väninna som turas om med dig att amma ditt barn. Gemenskapen och att alla har uppgifter, efter förmåga, och får känna sig älskad och behövd? Ingen behöver vara hungrig. Fisk, kött, frukt och grönsaker räcker till alla. Brottslighet och droghandel är i det närmaste noll.

Väldigt stor betydelse, tror jag, är avsaknaden av tidsstress, prylhysteri och speglar. Ett råd är: du ska inte ha fler prylar än att du kan bära dem med dig om du måste fly.

Somliga behöver säkert inte resa till andra sidan jorden för att förstå, men jag är nog lite trög. Jag försöker ta lärdom, men det är ju lite knepigt att bara flytta över vanuatubeteenden till det samhälle jag vanligen lever i. Jag odlar lite, får ägg av mina hönor och tänker till innan jag konsumerar. Mitt hem består mest av möbler efter min farmor och makens föräldrahem. Stora delar av min garderob har en gång tillhört min mamma. Ändå säger en vän, uppväxt i en helt annan del av världen ”Varför har ni så mycket prylar? Varför har ni tio kastruller när ni bara behöver två?”

Fotnot: Är det någon som har ingen eller bara en kastrull så hör av er. Jag har åtta att skänka.