Pappa var väl inte på ett uttalat sätt troende men varje kväll läste vi kvällsbön ihop, ” lyckan kommer lyckan går, den gud älskar lyckan får”.
Jag minns att jag tyckte det där var lite elakt. Borde då inte gud älska alla? Jag frågade aldrig pappa om det och tror att jag förmodade att man inte ska ifrågasätta gud om man vill ha lyckan. Och det ville jag såklart även om jag inte riktigt visste hur den skulle se ut eller kunna tänkas vara.
Har du varit nära att ”gå i väggen”? Nära att tappa all ork och uppleva varje liten sak som större än den är? Känt dig dubbelbokad redan vid två ”måsten” under en och samma dag? Dessa måsten, som från början är av större art riskerar att med tiden bli allt mer omfattande och gälla även till synes vardagliga bagateller. En negativ spiral helt enkelt som då kräver att man tar sig i kragen, hur nu detta skulle kunna lösa problemet. Olika enkla företeelser som en telefonsignal kan sätta kroppen i försvarsställning och en vanlig fråga kan upplevas som orimligt pressande. Om du någon gång har känt så har du möjligen lättare att förstå andra som tappar sin ork. Din hemska erfarenhet kan bli till nytta för någon annan när du kanske förmår se den goda viljan bakom allt det trötta.
När pappa ”gick i väggen” sjukskrev han sig för nerverna och såg till att ägna all sin tid till att städa och ställa i ordning. En ordad yta skulle bota en oroad själ. Han skyddade sig mot omvärlden, svarade ogärna i telefon och visade ett tydligt ogillande inför mina ibland svåra frågor eller val. Efter ett tag lockade livet honom tillbaka och jag visste tydligt när det hände. Ett tecken var att han återupptog de långa samtalen i kvarterets konditori, de samtal han egentligen älskade men inte kunnat förmå sig till när han satt fast i väggen.
Den som hamnar där nere på botten kan lätt visa aggressivitet mot försök att avkräva handlingar eller åsikter. Omvärlden borde inte förvänta sig saker. Det är ju alla de förväntningarna den som är där nere i djupet försöker undvika. När det blir för mycket orkar man inte ens ta till sig sina egna förväntningar utan försöker tro att även dessa är omvärldens. Envist och rent av aggressivt om så krävs.
En del människor slipper troligen liknanden djupdykningar medan andra lever en bergochdalbana, men om någon går omkring och tror sig bättre eller starkare än andra gör hen mycket oklokt. Lyckan kommer och lyckan går, som sagt.
Jag tror mig förstå att tonåren är mycket av bergochdalbana för många. Trots att de allra flesta unga har fullt upp med egna förväntningar lägger vi gärna på dom än fler. Ibland som om dom inte visste, trots att det är precis det dom gör. Dom vet och försöker treva sig fram så gott dom kan. Dom vet vad skolan vill och vad hemmet vill. Dom ser livets alla möjligheter och rosa reklamjinglar. Dom känner alla förväntningar och försöker stå ut med det dom förmår och den dom är.
Vi människor förmår inte alltid att ta oss i kragen men ibland tar livet ett stadigt tag och lyfter oss högt över det hopplösa. Kanske möter man någon som vet hur det känns och kan se bakom vår trötthet eller så får man syn på himlen utanför och fylls av en oväntad lust att pröva sina vingar.
På tal om vingar. Där jag sitter vid skrivbordet får jag syn på en granne, som är en duva bör jag förtydliga, med pinne i näbben. Hen tittar lite vilset efter det träd vi tagit bort. Efter nogsamt övervägande väljer hen att flytta in i en kvarvarande cypress. Så blev den livskrisen löst. Det tog c:a 45 sekunder av tvivel och missmod. Sedan hör jag hen kuttra förnöjt. Det är för mig okänt om fåglar kan ”gå i väggen” men jag tror mig ha hört talas om hundar som drabbats av något likande när husse eller matte dött. Nu vet kanske inte duvan att hen måste dela bostad med den ekorre som också blivit hemlös i samband med vår trädavverkning. Men var dag har nog med sin egen plåga sägs det. Själv ämnar jag undvika allehanda väggar efter förmåga och jag ska försöka lita till den hjälp som erbjuds vid behov. Men ibland sitter man där med sin pinne och undrar vart man ska och vad man möjligen ämnar bygga.
Den som går på kryckor förväntas inte bestiga berg utan kan i lugn och ro tillfriskna. Ingen misstänker heller att hen inte vill bli frisk. Stundom går själen på kryckor så var rädd om dig, respektera din svaghet så att du förmår respektera andras och må alla barn och unga mötas med just den respekten.
Lyckan kommer och lyckan går, stundom på kryckor.