Nåväl hen gör väl som hen ska och sjunger in den nya dagen. Fullt så ivrig är inte jag. Barn har ofta den där ivrigheten i sig. Som att somna med en förväntan inför morgondagen, en förväntan lika effektiv som ett väckningsalarm. Ivrig förväntan kan bli till djup besvikelse. Koltrasten är möjligen mycket ivrig men har troligen inga större förväntningar utan tar det som det blir.
Midsommartid och allt är så vackert att jag möjligen skulle ta små ivriga glädjeskutt i grönskan om det inte vore för omvärldens mörka skuggor. Krig och klimatkris, ur led är tiden och det kommer att ta tid att vrida den rätt. Ivrighet och höga förväntningar kommer att krävas så vi får hoppas på barnen. Men ett litet skutt tar ändå gubben efter att ha sett sig omkring så att ingen ser honom.
Värmen och de långa ljusa dagarna gör ändå det där med elpriserna lite mindre påträngande. Nog är det ändå svårt att förstå hur vi tänkt ut vårt sätt att hantera elen. Priset på el gör ett toksprång och de kunniga försöker förklara men jag förstår ändå inte. För övrigt har matpriserna gått upp, räntorna stiger och värre ska det bli sägs det. En misstanke om att somliga med säregen makt parerar omständigheter för att just deras vinster ska förbli konstanta stör i bakgrunden men så kan de väl ändå inte vara? Gubbar blir lätt lite misstänksamma med åren eller kanske visa av erfarenhet. I ekonomiskt oroliga tider drabbas alla såklart men det blir ändå väldigt olika. En del har rätt stor buffert och kan leva gott även när de lever mindre gott än tidigare.
Nåväl det är högsommar och semester för många. Många fina stunder väntar på att fångas och omfamnas. Just vid denna tid brukade min far säga ”det är snart höst igen” vilket visserligen var sant även om just ”snart” är ett relativt begrepp, jag tror han mest sa det till sig själv för att lindra sin egen kommande besvikelse. Samtidigt är besvikelser en del av livet. Just precis nu är ju ändå den bästa stunden och nog är det klokt att ta den till vara. Just nu finns alla som just nu finns kring oss och just nu finns möjligheter som med tiden kanske inte kommer att finnas. Möjligheter är en tröst även när de kan tyckas orealistiska. Det som inte är omöjligt är möjligt och därmed ett sorts hopp.
Vid denna tid för 11 år sedan gick min mor bort. I det vardagliga livet förändrades inte mycket, hon hade varit borta från mitt vardagliga liv väldigt länge. Jag var två år när hon och far skildes varpå jag kom att bo med min pappa. Så länge mamma fanns i livet hade jag något sorts fåfängt hopp om närhet. Det fanns en tröst och ett värde i det hoppet. Jag har levt med ett nästan fysiskt minne av henne, hennes närhet och beröring. En saknad och ett hopp om att få nått tillbaka. Sånt där styr man inte över. Som tonåring försökte jag intala mig att jag inte brydde mig och sa så om någon frågade. Vi sågs ändå några gånger genom åren mamma och jag men närheten var flyktig. När mamma dog slutade jag hoppas och bär nu ett tomrum. På något sätt förväntade jag mig ett sparat brev med ord som skulle kunna läka lite men det brevet nådde mig aldrig. Hon kanske skrev det men slängde det, tänker jag i ett försök att lura lite värme i mitt tomrum.
”Innerst inne är alla människor små som muspluttar”, sa mamma till mig i ett av våra telefonsamtal. Det blev till någon sorts insikt och gjorde mig tryggare och mindre sårbar tror jag. Skönt att veta att människor gör dåliga saker av svaghet och inte styrka. Nu i dessa tider känns det som ett problem att en massa muspluttar ställer till det i världen och i sin ynkedom låter sin litenhet drabba barn och människor som bara vill leva ett drägligt liv!
Det är inte omöjligt att vrida tiden rätt, sommaren är vacker och vi har rätt att vila i goda stunder. I det goda växer krafter som kan försätta berg och många små ivriga människor blir ihop ganska stora!